För detta tal fick före detta Westling stående ovationer, möttes av tårar, kyss på handen av sin nyss äktade fru Victoria och kram av sin svärfar Carl Gustav. Det är fullt begripligt. Före detta Westling har rätt. Lika rätt som det oskuldsfulla barnet i HC Andersens berömda Kejsarens nya kläder när han påpekar att kejsaren är naken.

Att gäster potentater, vänner och familj och delar av det svenska folket rördes till tårar av hertigens tal vittnar om att han snuddade vid något viktigt, något centralt, ja till och med något grundlagsfäst: den konstitutionella monarkin.

Mer förvånande är hur historieprofessorer, nyhetskommentatorer, retorik- och etikettsexperter valde att helt ignorera detta faktum. Ingen vill vara partypajjare inom nöjesindustrin, men för akademiker och journalister hör det ta mig fan till jobbet att påpeka det uppenbara.

Det verkar till och med som om hovstaten själv hade större koll när de regisserade sin grand finale än någonsin de samhällskritiska och granskande institutionerna. Högre poäng, ska i så fall tilldelas den kolorerade vecko- och kvällspressen. Sedan månader tillbaka har de vridit och vänt på innebörden av att, vad som förefaller vara genuin kärlek, lyckats rubba de heteronormativa överklass-seder och patriarkala maktordningar som monarkin vilar på.

När den samlade kungliga familjen klockan 18:26 lördagen den 19 juni 2010 skulle möta folkets jubel från slottsbalkongen var det en avgående monark som tilltalade sina undersåtar. Trots att ”det svenska folket” hade rest från hela landet orkade kungen inte hålla sig till protokollet: ”Kära stockholmare” sa han och exkluderade därmed mer än hälften av sina främsta supportrar. Sedan fortsatte han ”från vårt perspektiv, här uppifrån…”

Betydligt myndigare, och framförallt i betydligt större samklang med sin tid, tog kronprinsessan till orda. Hon sa ”Vänner” varpå största möjliga tystnad utbröt i inom radien för landets genom tiderna mest välplanerade tv-sändning. Hon fortsatte ”kära, kära vänner” som för att ytterligare krympa skillnaden mellan folk och fä. Sedan tackade hon ”svenska folket” för att ha gett henne sin prins. Inte sin tjurskallige far, vars ämbete ger honom just den befogenheten. Inte heller statsministern som fick glänsa i samband med att förlovningen kungjordes. Hon tackade svenska folket. Ridå monarki. Detta med väldig stil och stor ödmjukhet. Inte bara befriade hon härmed sig själv och oss från monarkins fundament – överhöghet som förutsätter underdånighet – men hon tillskrev ”svenska folket” – det folkliga trycket – äran.

Följde man hela SVT:s sändning, bokstavligen oavbruten från tidig morgon till första tårtbiten var skuren, framgick att brudparet inte bara hade kämpat för sin kärlek under lång tid, men också att de hade satt sin personliga och uppdaterade prägel på hela evenemanget. Så fick sångaren och öppet homosexuella Peter Jöback komma han i hand med sin pojkvän. Så fick herr och fru Westling sitta bredvid kungaparet, medan Finland president Tarja Halonen nästan ramlade av kanten på ”honnören”. Så fick mannen av folket, i direktsändning och på storbildsskärm, deklarera vad som gäller: Störst av allt är kärleken.

Monarkin är på upphällningen och den går i graven till tonerna av Roxette.

Ingen vill vara partypajjare inom nöjesindustrin, men för akademiker och journalister hör det ta mig fan till jobbet att påpeka det uppenbara.