Likaså är det trafikstockning vid infarten till Jerusalem. Bilförarna ombedes ta alternativa rutter.”

Sedan den sekuläre affärsmannen Nir Barkat valdes till Jerusalems borgmästare i november 2008 har de ultraortodoxa demonstrerat i princip utan uppehåll. Protesterna har handlat om parkeringshus som är öppna på sabbaten, obducering av döda, arkeologiska utgrävningar på byggnadsplatser i Jaffa och Ashkelon, Prideparaden och en rad andra frågor.

Denna demonstration, som utropats till “alla demonstrationers moder”, handlade om stöd till de ultraortodoxa föräldrarna från staden Emmanuel på Västbanken som valt att gå i fängelse hellre än att låta sina döttrar dela klassrum och lärare med en grupp andra ultraortodoxa flickor.

År 2007 beslöt ledningen för flickskolan ”Beit Yaakov” att dela skolan i två olika linjer - en för de strängt ultraortodoxa hassidiska Slonim-anhängarna, och en ”vanlig” linje. I skolan uppfördes gipsväggar, svarta tygstycken hängdes framför fönstren och rasterna delades upp så att flickorna inte skulle träffas på skolgården. Då delningen inte bara följde religiösa kriterier utan också gav uttryck för en etnisk uppdelning mellan ashkenasiska (europeiskättade) och sefardiska (orlentaliska) judar beslöt föräldrar till flickor i den ”vanliga” linjen att protestera till utbildningsministeriet på grund av etnisk diskriminering. Efter att Israels Högsta Domstol år 2009 förkunnat sin dom i frågan ställdes föräldrarna i torsdags inför ett val - acceptera domen eller gå i fängelse. ”Beslutet att separera flickorna i skolan handlar inte om rasism utan om judisk lag (halakha), som har hållit det judiska folket vid liv i tusentals år”, förklarade en av mammorna i radion. ”Den judiska lagen är mycket äldre än Högsta Domstolen. Vi går med glädje till fängelset för att ära Guds namn.”

Upprörda sekulära debattörer hävdar att detta är en strid för och emot staten Israel och dess institutioner och varnar för splittring och anarki. Andra påpekar att fenomenet att inte respektera Högsta Domstolens beslut inte bara utmärker ultraortodoxa grupper utan också bosättare på Västbanken och även den israeliska regeringen. Men för den sekulära majoriteten i Israel är odemokratiska fenomen i den ultraortodoxa sektorn tacksamma företeelseer att enas emot och förfasa sig över: de ultraortodoxa gör inte militärtjänst, står inte i givakt när de hör nationalsången, får för många barn, jobbar inte och lever bara på våra skattepengar, låter det. Parasiter!

Verkligheten är aningen mer komplex. ”För trettio år sedan gick det inte att sälja fläsk någonstans i Israel, man kunde inte gå på bio en fredagkväll ens i Tel Aviv och homosexualitet var klassat som en sjukdom”, påminde mig en bekant. ”Sekulariseringen av det israeliska samhället har trängt in de ultraortodoxa i ett hörn. Det här är deras sista försök att inte bli överkörda av en sekulär majoritet.”

Statistiken visar att ultraortodoxa i allt högre grad både skaffar sig universitetsutbildning, gör militärtjänst och tar sig ut på den israeliska arbetsmarknaden. Ultraortodoxa kvinnor går specialkurser för hi-techyrken och entreprenörskap. Men precis som Israels arabiska medborgare så diskrimineras många ultraortodoxa när de försöker ta sig ut på arbetsmarknaden för att integrera sig i det sekulära judiska majoritetssamhället, trots kvalifikationer och hög motivation.

Om Israels sekulära majoritet menar allvar med sina krav på att integrera sin ultraortodoxa och arabiska befolkning så måste samhället lära sig att acceptera minoriteterna som en del av sin vardag.