Att jobba i ”verkligheten”, i oroshärdar eller med politiskt brännheta och komplexa frågor, har blivit svårare, riskerna större. Demokratin är på tillbakagång i många världsdelar, och där den finns erbjuds det allt mindre skydd för regimkritiker, MR-aktivister och sociala röster.

I krigsplågade Kongo mördades nyligen Floribert Chebeya Bahizire, en av landets ledande MR-kämpar i vad som beskrivits som kulmen av en upptrappad förföljelse av kritiker till västvärldens mineralintressen i landet. En industri vars smutsiga, illegala och blodiga inverkan på Kongos politiska och sociala liv ses som själva grundkärnan till landets postkoloniala helvete.

I Colombia sägs det att demokratin stärkts under avgående president Álvaro Uribes ledning. Men klart är att inte bara gerillasoldater i avlägsna dalar attackeras – främst rör det sig istället om journalister, ursprungsfolk, MR-förespråkare och studenter som motsätter sig statens utförsäljning av de offentliga läroverken. Enligt ickestatliga organisationen Programa Somos Defensores kartläggning av 177 våldsbrott mot MR-försvarare under 2009 stod gerillan för 9 procent av våldsyttringarna – staten för dubbelt så många.

I en annan del av världen, i det politiska efterspelet till Israels kapning av Ship to Gaza-konvojen, har försvarsminister Ehud Barak (av förståeliga skäl) motsagt sig en internationell kommission. USA:s utrikesministerium har med vicepresident Joe Biden i spetsen tagit ställning för Israels rätt att förvägra Gazas befolkning rullstolar, mediciner, kläder och internationella relationer.

I Sverige känns argumenten igen. Själva handlingen ifrågasätts mest – den demokratiska statens brott mot folkrätten glider alltmer in i medieskuggan. Svenska medborgare, till och med politiker med diplomatpass, har blivit kidnappade och förda till ett land de inte hade för avsikt att besöka. Fredrik Reinfeldt har varit politiskt oförmögen att försvara Israels handlanden, men han har heller inte bett premiärminister Benjamin Netanyahu om en officiell förklaring. Reinfeldt sviker alltså inte bara personer han påstår sig företräda, han sviker även de principer som Sverige sägs vara best på. Det återstår att se huruvida Israel på ett juridiskt ärligt sätt kommer få ställas till svar för sitt handlande på internationellt vatten.

I Colombia är sagan emellertid sorgligare, Álvaro Uribe har många konkreta och allvarliga anklagelser riktade mot sig, men i och med att hans närmsta man Francisco Santos väntas bli president i andra valomgången den 20 juni lär anklagelserna inte mynna ut i några påföljder. I Uribe och dennes politiska arv ser dessutom USA och EU en ekonomisk och politisk ö av stabilitet i ett sydamerikanskt hav präglat av center-vänsterledda presidenter.

I Afrika har sociala rörelser fått stryka på foten och gett företräde för en nyliberal biståndspolitik, initierad av moderata biståndsministern Gunilla Carlsson på order från Carl Bildts kontor. Den politiken är emellertid en global trend och idéerna florerar både på papper och i praktiken i Söderhavet, Asien och centrala Amerika. Följden är densamma överallt: marknadskrafter slickar sig om munnen medan sociala rörelser, MR-aktivister och alternativa röster slickar såren efter upptrappad förföljelse och repression.

Det här må uppfattas som en lovsång till sociala rörelser. Det är det också eftersom solidariska initiativ som Ship to Gaza påminner oss västerlänningar om världspolitikens svikna löften. Det saknas målmedvetna röster på beslutsfattande nivå som ryter ifrån och i handling visar att våldsyttringar och förföljelse av MR-förespråkare inte kommer att passera obemärkt.

Klas Lundström • klas.

Klas undrar varför Arlanda flygplats endast får heta ”kärlekens flygplats” när drottningar och gymhunkar gifter sig.