I fredags släppte regeringen den efterlängtade utredningen om hur otillgänglighet kan klassas som diskrimineringsgrund. Utredaren Hans Ytterberg föreslår där att förbud mot diskriminering i form av bristande tillgänglighet ska skrivas in i diskrimineringslagen.

Marschen för tillgänglighet är en organisation som sedan 2003 har verkat för att otillgänglighet ska omfattas av lagstiftningen. Emma Johansson, talesperson för organisationen, välkomnar nu beskedet.

– Initiativet är bra och nu har man äntligen kommit en bit på vägen. Men jag förstår inte varför man inte har offentliggjort utredningen tidigare, säger hon.

Till tidningen Föräldrakraft säger utredaren Hans Ytterberg att utredningen var klar redan i december. Men fram tills i fredags har den legat dold för allmänheten, vilket har skapat irritation och oro i handikapprörelsen.

– Jag började bli orolig för att utredningen skulle innehålla någonting negativt, säger Emma Johansson.

Men enligt Anna Schölin, departementssekreterare hos Nyamko Sabuni (FP), integration- och jämställdhetsminister, stämmer inte uppgiften att utredningen blev färdig i december.

– Utredningen blev färdig först i slutet av maj, vilket meddelades i ett pressmeddelande den 27 maj, säger hon.

Utredningen har nu skickats ut på remiss och Hans Ytterberg föreslår att lagändringen ska träda i kraft 2015. Förslaget innebär att förbudet ska gälla då en person med funktionsnedsättning missgynnas av att någon inte har sett till att vidta tillgänglighetsåtgärder, när det gäller bland annat arbete, utbildning, näringsverksamhet och medlemskap i vissa organisationer. Åtgärderna ska kunna göra att en person med funktionsnedsättning kommer i en situation som är jämförbar med en person utan funktionsnedsättning. Men för att det ska klassas som diskriminering ska åtgärden för att tillgänglighetsanpassa vara ”skälig”. Enligt Hans Ytterberg måste man i varje enskilt fall avgöra vad som är skäligt eller inte och några faktorer som avgör kan vara nyttan för personer med funktionsnedsättning och åtgärdens inverkan på hälsa, säkerhet och kulturmiljö.

Emma Johansson är orolig för att man inte kommer att ställa tillräckligt höga krav.

– Risken finns att ”skäliga åtgärder” kommer att stoppa upp tillgänglighetsarbetet och att man inte ställer tillräckligt höga krav. Och i så fall kommer vi ingenstans.

Det ska också göras ytterligare en analys av vilka kostnader som förslaget kan medföra för privata och offentliga aktörer, innan det är aktuellt med ändrad lagstiftning.

– Regeringen anser att den kostnads- och konsekvensanalys som ingår i departementspromemorian bör analyseras ytterligare för att säkerställa att effekterna är tillräckligt belysta, säger departementssekreteraren Anna Schölin.

Emma Johansson tycker att man har utrett tillräckligt nu.

– Det är väldigt konstigt att man än en gång ska kolla på kostnadsfrågan. Den här frågan är så pass utredd nu, så man tycker att det borde vara färdigt. Och otillgänglighet handlar inte bara om värdighet och attityder utan också om kostnader. Och det är därför politikerna inte har varit tillräckligt progressiva i den här frågan, säger hon.

Nu tycker hon att det är dags att politikerna kommer med ett konkret lagförslag.

– Det finns en attityd i Sverige att personer med funktionsnedsättning ändå har det väldigt bra. Men om man jämför med andra länder så är vi absolut inte bäst i klassen. Bland annat har Norge, Usa och Frankrike redan en sådan här lagstiftning. Sverige har arbetat med den här frågan i tio år nu men ändå inte kommit någonstans. Nu tycker jag att det är dags att regeringen kommer med ett lagförslag.