I Uppsala har vänsterpartiet under flera år föreslagit ett upprättande av en staty till minne av Fadime Sahindal, flickan som mördades för att bevara familjens heder, och vars öde blev upptakten till en flerårig debatt. Statyn har aldrig rests. Efter protester från bland annat kurdiska föreningen har resterande kommunala partier tagit ställning mot projektet. Argumenten lyder att statyn kan leda till ett uppmuntrande av fördomar gentemot muslimer. I Sveriges radio i februari i år kommenterade kommunalpolitikern och centerpartisten Mats Jonsson varför han ställt sig emot förslaget: - muslimska män skulle kunna uppfatta statyn som ett monument mot dem, och detta skulle stärka deras känsla av utanförskap i det svenska samhället.

Att beslutsfattare uppfattar det som problematiskt att tvingas välja mellan rasism och ett erkännande av kvinnors rättigheter är förståeligt och även önskvärt. Att det den här gången som så många gånger förr i historien blivit kvinnofrågan som fått stå tillbaka, är dock föga förvånande. Patriarkatet, liksom rasism och kapitalism, är djupt rotade maktsystem som existerar i samklang med varandra, där den rika och vita klassens medelålders man sitter på de flesta företrädena. Kvinnors rättigheter i västvärlden tar vi idag ställning för, och rasismen och kapitalismen kan vi försöka bekämpa. Men vem tar striden för alla de tusentals kvinnor i världen vars röster inte hörs? Att kämpa för en förtryckt muslimsk kvinnas rättigheter tycks tyvärr oftast vara för komplicerat, till och med för den mest upplysta västerländska feminist.

Officiella lagar om till exempel förbud mot kvinnor att vistas utomhus utan slöja, bör uteslutande behandlas som en människorättslig fråga, oavsett i vilket land lagen upprättats. Enligt FNs stadgar om mänskliga rättigheter har alla människor rätt till sin egen kropp, och rätten att bestämma vad man vill eller inte vill göra med den. Tradition, kultur och religiösa eller samhälleliga normer skall aldrig användas som ett argument för att ta ifrån vissa människor deras frihet och människovärde. Vi lät inte traditionen om ett exkluderande av kvinnor i politiken stoppa oss i Sverige, när vi för hundra år sedan kämpade för allmän rösträtt. Vi borde inte låta argument om tradition stoppa oss idag.

Att en kvinna i till exempel SVT debatt hävdar att hon bär sin slöja av eget val, används dock ofta som ett försvar för att inte” lägga sig i”. Detta blir i mina ögon detsamma som att spotta alla de miljoner kvinnor i ansiktet som inte väljer att bära slöja eller att bli bortgifta mot sin vilja. Bärandet av slöjan, eller beslutet om vem hon skall gifta sig med, skall alltid vara kvinnans fria val, och är det inte det, måste vi protestera. En internationell solidaritet med alla världens kvinnor borde inte behöva stå i motsats till ett bekämpande av rasism. Snarare skulle jag vilja hävda att det lika mycket handlar om rasism, när vi väljer att inte ställa samma krav på muslimska män som på svenska. Kvinnoförtryck ska aldrig reduceras till en fråga om kultur. Det är en fråga om människovärde, och grundläggande mänskliga rättigheter, vilka skall vara lika för alla, oavsett kön, sexuell läggning, klass eller etnicitet.

Jag efterlyser därför härmed en internationell feminism, där solidaritet och systerskap innefattar alla kvinnor, oavsett kultur och tradition. En feminism där alla kvinnors rätt till frihet, människovärde och jämlikhet är lika värda att kämpa för. Jag kräver: gå med på vänsterns förslag och res statyn av Fadime nu!