Galago ger nu ut Svalornas lek, en serieroman med självbiografiska förtecken av Zeina Abirached. Historien utspelar sig under en natt i Beirut 1984, när granaterna faller över staden. Grannarna i ett flerfamiljshus har samlats i hallen i lägenheten som ligger i bottenplan. Detta rum är det säkraste i hela byggnaden och medan kvällen går mot natt tecknas porträtten av husets invånare. En brokig skara, märkta av kriget, alla med sitt förflutna, men också sina egna drömmar.

Åtminstone ur ett svenskt perspektiv är det svårt att inte jämföra Svalornas lek med Marjane Satrapis tetralogi Persepolis, som varit en av de stora internationella seriehändelserna under 2000-talet.

Mycket känns faktiskt igen. Ett bländande barnperspektiv, vardagligheten och en till synes fullständigt chosefri enkelhet i berättandet. Samtidigt saknar man lite av Marjane Satrapis förmåga att verkligen dramatisera händelser på ett dråpligt och intressant sätt.

Det slår mig ändå efter att jag har läst Svalornas lek att serieromanen kan vara den perfekta formen för att ge liv åt en vardag i undantagstillstånd. Människors sätt att anpassa sig till en beskuren vardag med oändliga köer och bisarra rörelsemönster i krypskyttarnas skugga. Det absurda i stadens nya geografi som beskurits av krigets demarkationslinjer och olika zoner. Allt detta framstår som gripbart och trots det extrema i situationen inte alls som så främmande.

Människor är vi nämligen allihop.