Religiös lojalitet
Dagen innan den Hamasproklamerade ”Vredens Dag” i mars satt jag tillsammans med några palestinska vänner i Wadi Joz i Jerusalem och åt lunch. De var svettiga och prydda med målarfärg lite här och där: Khaled renoverar sin mormors hus i Jabal Mukabbir med hjälp av Louay, en granne som vanligtvis jobbar med renoveringsarbeten i Tel Aviv, och Fuad, en palestinsk kille som har två barn från sitt första äktenskap med en judisk amerikanska. Barnen bor med sin mamma på en kibbutz i norra Israel.
”Kan du läsa det här åt mig och säga om det är OK?” frågade Fuad och gav mig ett hopvikt brev.
”Min äldsta dotter som fyllt sjutton har fått en rekryteringsorder till den israeliska armén. Jag vill gärna tjäna staten Israel, men eftersom min pappa är palestinsk muslim så innebär det en konflikt för mig att göra militärtjänst”, stod det på hebreiska. ”Därför ber jag om tillstånd att få göra civiltjänstgöring istället.”
”Vi ska till rekryteringsbasen i Haifa i morgon bitti klockan åtta och lämna vittnesmål” förklarade Fuad. ”Tror du att de accepterar det?”
Jag sade att jag trodde det.
På väg tillbaka till Jabal Mukabbir körde vi förbi Gamla Staden där stora klungor av poliser hårdbevakade alla ingångar.
”Ser du den där?” frågade Fuad och pekade mot en stor vit kupol som avtecknade sig mot himlen. ”Den nya synagogan. Det är därför alla är så arga. De vill ta över Al Aqsamoskén.”
Säg orden ”Al Aqsa är i fara” och alla muslimska palestinier jag känner, även de mest sekulära och liberala, får något eggat i blicken och börjar prata om martyrskap. Saman Khoury, kristen PFLP-medlem, före detta intifadaledare och i dag en av de palestinska ledarna för Geneve-initiativet, förklarade en gång för mig att palestinierna är rädda för att Al Aqsa ska delas, som Ibrahimi-moskén/Patriarkernas grav i Hebron.
”Al Aqsa är inte bara en palestinsk moské” sade Saman. ”Det är islams tredje mest heliga plats. Hela den muslimska världen tittar på. Alla palestinier blir förrädare om de förlorar Al Aqsa.”
Övertygelsen bland palestinier att judarna avser att ta över Al Aqsamoskén eller att gräva tunnlar under den så att den störtar samman är total. Samtidigt så vägrar palestinier ofta att erkänna varje judisk koppling till Jerusalem.
Under en tur runt de judiska bosättningarna i Gamla Stadens muslimska kvarter berättade Hagit Ofran från Peace Now för en grupp israeler att ”muren som vi ser här är en fortsättning på Västmur-en, nära platsen där Templet stod”.
”Inget tempel”, rättade en palestinier som just förklarat för gruppen hur han och hans familj trakasseras av bosättarna. ”En moské”.
”I dag ja”, instämde Hagit. ”Men för två tusen år sedan stod det ett judiskt tempel däruppe, eller hur?”
”Det vet jag inte”, svarade han motvilligt. ”Jag vet bara att i dag är det en moské.”
Ungefär här börjar även liberala jag känna mig oresonlig.
Bosättarorganisationer finansierar tunnelgrävande i Silwan och i Gamla Stad-en, men inte under Al Aqsamoskén. De enda som hotat Al Aqsas grundvalar är den islamska waqf, som i slutet på 90-talet grävde ut tonvis av material från den sydöstra delen av Tempelberget och dumpade det i Kidrondalen utan någon som helst arkeologisk översyn. Ultranationalistiska messianska judiska grupper gör upprepade försök att lägga en hörnsten för det Tredje Templet, men kontrolleras effektivt av polisen.
Hurva-synagogan i det judiska kvarteret – den stora vita kupol som Fuad pekade på – byggdes redan i början av 1700-talet, förstördes men byggdes upp igen i mitten på 1800-talet och var ett blomstrande judiskt centrum tills den 1948 sprängdes av den arabiska legion som intog det judiska kvarteret. Synagogan hotar inte på något sätt Al Aqsamoskén, och Israel har all rätt i världen att bygga upp den.
Om inte ens fredsvänliga israeler och palestinier kan släppa sina religiösa lojaliteter, kan det någonsin bli fred i Jerusalem? Det vet jag inte. Jag vet bara att Fuads dotter fick sitt tillstånd.
<h2><span>Anna Veeder är frilansskribent bosatt i Israel och fristående krönikör för Fria Tidningen.</span></h2>