Fantasin drivs av Elin Boardy, Jessica Schiefaeur och Klara Bengtsson, som själva har definierat den
som ”en hyfsat rolig tidskrift i en ganska tråkig genre för en rätt
liten krets.”
Definitionen är både rätt och fel. Ämnet för det
senaste kvadrupelnumret, språk, är visserligen tungt och lätt
avskräckande. De förutfattade meningarna kommer dock snabbt på skam,
och det allmänna intrycket efter en genomläsning kan sammanfattas i ett
enda ord: inspirerande.
Innehållet är ett brokigt och lekfullt
textpopperi som sträcker sig mellan direktöversättningar från google
translate till författarreflektioner vidare till en grafisk roman. Det
är roligt, lättsamt, djupt allvarligt och filosofiskt om vartannat.
En
favorit ur innehållet är Annie Dillards begrundande text från 1989 om
hur en bok leder sin författare och om det mödosamma arbetet att hitta
sin egen sändarfrekvens/röst för att nå ut i bruset.
En annan
Malte Perssons berättelse om hur arbetet med hans bok Edelcrantz
förbindelser växte fram, inspirerad av ett 1700-tal som boken avser att
återskapa.
Samtidigt har redaktörerna rätt i att detta inte är en
tidskrift för det stora flertalet. Den riktar sig nämligen främst till
dem som själva skriver, och här lyckas den som sagt med att inspirera.
Som helhet går det att betrakta detta nummer som en enda lång metatext
om allt vad det innebär att vara författare; kampen med och mot
språket, viljan att skapa sin egen röst och att nå ut med den.
Svårigheten att skildra den undflyende verkligheten, och reflektioner
över vad som händer i det ögonblick då språket blir till.
De runt hundra sidorna är fyllda av vackra och sanna formuleringar, såsom att
–Mycket
skrivande handlar om att försöka minnas och uttrycka ett minne med ett
språk som svarar mot den känsla eller stämning genom vilket minnet
förmedlas till oss.
Därigenom är Fantasin ett bra exempel
på att det går att producera vassa och högkvalitativa tidskrifter
för nästan inga pengar alls.