Ge alla en grundtrygghet
S ocialförsäkringsminister Cristina Husmark Pehrsson gjorde ett uttalande härom sistens, där hon konstaterade att de som blir utförsäkrade från sjukkassan och ännu inte har fått a-kassa, ska söka sig till socialen för att få försörjningsstöd. Detta är inte så underligt sett ur moderaternas synvinkel men nog klingar det riktigt falskt om man beaktar att de så gärna pratar om vägen in från ett utanförskap. Som väntat dundrar de förmenta vänsterkrafterna emot hennes uttalande. Och naturligtvis också mot de nya lagarna med deras konsekvenser. Det gör de rätt i. Det är ett trist öde att vara beroende av socialen, att nagelfaras i minsta detalj, ifrågasättas och tvingas byta livsstil.
TCO:s ordförande Sture Nordh beskriver det med stor empati: ”Om du ska ha möjlighet till socialbidrag så måste du ha gjort dig av med alla dina egna tillgångar. Du ska vara utfattig, utan bankkonto, ha sålt sommarstugan och bilen innan du kan få ersättning från socialkontoret i kommunen. Det är ju just för att undvika detta, att göra människor fattiga, som vi har en sjukförsäkring”. I liknande ordalag låter det från de så kallade rödgröna.
Men då är det dags att reflektera. Det handlar inte bara om vilka som är mest solidariska, alliansen eller de rödgröna, det handlar också om huruvida något av dessa gäng är rimligt solidariska. Enligt Statistiska centralbyrån var cirka 200 000 personer beroende av försörjningsstöd år 2008. Det är alltså innan dessa nya lagar har fått tydlig verkan i Sverige. I stort sett var det de lagar som S, med stöd av V och MP, lotsade in i riksdagen. 200 000 personer – och då finns det ett stort antal, sannolikt räknade i tiotusental, som inte vänt sig till socialen trots att de har varit berättigade till bidrag.
Tänk nu på Nordhs beskrivning av hur dessa människor har det. Då dyker en del följdfrågor upp. De övriga då, de som inte knuffas ut ur sjukskrivningen på borgarnas abrupta vis, de som har fasats ur systemet med socialförsäkringar med socialdemokraternas goda minne, de som aldrig kom in för att de aldrig har kunnat få ett jobb, de som genom byråkratiska misstag hamnat utanför. Ska de behöva ha det på detta viset?
Nu börjar också den stora skaran fattiga löntagare växa på allvar. Ensamstående mödrar har nyligen uppmärksammats. Även här har moderatledd politik och lågkonjunktur förvärrat saken, men inte heller är dessa kategorier så nya att inte S skulle ha ansvar för att de finns.
Gång på gång har jag sett hur vänstern kämpat för att även folk med bra så höga löner ska vara garanterade 80 procent av sin lön vid sjukdom och arbetslöshet. Men vad har de att erbjuda folk med socialbidrag? Vad har S och MP att komma med? När MP förvisade medborgarlönen till en avlägsen framtid verkade de tappa greppet om denna fråga. Både de, V och S, som anser att ”alla ska med”, har en god grundläggande hållning i sina ideologier. Men när ska man komma till verkstan och fixa detta? Det är inte svårt. Jag har sett hur det kan gå till, det handlar om hållning. Kliv fram och ta er kritik på allvar och se till att ingen i Sverige ska behöva vara fattig.
