Rubens och van Dyck har givetvis haft betydelse, men de var också involverade i sin tid och sitt samhälle. Så att mäta deras storhet är inte bara hopplöst, utan rätt ointressant jämfört med vad de gjorde synligt av 1600-talets Europa. Ingen människa en ö, som poeten John Donne påpekade vid denna tid.

Styrkan i Rubens måleri är den suveräna kompositionen som han ofta fäste vid bildytans diagonaler. Hans begåvning låg också i att han utforskade bildens dramatiska möjligheter, medan kollegan van Dycks fina porträttkonst har påverkat många efter honom.

Rubens grundmotiv är den nakna människokroppen, ensam eller i grupp. Gestalterna är formellt inte hämtade ur hans samtid, utan ur bibeln eller den grekiska mytologin. De nakna fick inte vara vanliga människor. Så såg den lätt genomskinliga samhälleliga överenskommelsen ut.

Man kan ryckas med i Rubens dramatik. Landskapen är storslagna och nakenheten sensuell i målningar som Backanal på Andros där människorna festar och har roligt, även om det påstås vara antika gestalter. Men det blir problematiskt med Europa och tjuren (blev hon våldtagen av överguden Zeus?) och Susanna med gubbarna (som smyger på henne i badet), en målning som är genuint gubbig fast kamouflerad som en berättelse ur Gamla testamentet. Det var motivet som intresserade konstnärer och publik – inte perifera historier ur den heliga skrift. Å andra sidan finns exempel på att även kvinnor har en egen sexualitet.

Bibeln förklädde sina budskap i allegorier. Rubens använde allegorierna i motsatt riktning – bibelns historier blir omskrivningar av hans samtids drömmar om sex och vinrus. Och det gällde förstås inte bara Rubens.

Målare som Rubens och van Dyck hade verkstäder med rader av elever och mer självständiga mästare som kopierade deras målningar eller specialiserade sig på vissa detaljer. Populära motiv massproducerades för konstmarknaden som växte upp i 1600-talets Flandern (som motsvarade ungefär dagens Belgien) och Nederländerna, grannen i norr. Köparna var inte bara adelsmän och kungahus. Borgarklassen hade erövrat den ekonomiska och politiska makten i denna del av Europa, som var världsledande inom handel och bankväsende. En del av handeln kom att stavas kolonialism. Det är klart att de ville ha målningar på väggarna som ropade välstånd och status.

Man kan dra en parallell till impressionisterna i Paris som målade hur människor roade sig om söndagarna längs Seines stränder när industrisamhället växte fram. Också då var en stark borgarklass en förutsättning för konstens marknad och utveckling. Också då var drömmen om en fri människa i naturen stark.

På Nationalmuseum har man sammanfört Rubens och van Dyck med andra flamländska mästare. Ett populärt motiv var maten, de överflödande marknadsstånden, skafferierna och borden. Frukt, grönsaker och kött målades med stor inlevelse. Frans Snyders bullade upp döda djur – råbockar, harar och ett vildsvinshuvud i skafferiet, råvaror som skulle förvandlas till festmåltider.

Snyders skafferi har karaktär av samma överflöd av allt som de målade backanalerna och man kan naturligtvis se sådana målningar som befrielsedrömmar från kyrkliga och världsliga makters inskränkande moral. Men det går förstås också att betrakta denna nyrikedom som ett steg mot implosionen av en stark borgarklass. I alla händelser innebar 1700-talet en tillbakagång för det nederländska samhället och dess internationella ställning.

Vid sidan av allt detta bullriga måleri finns också teckningar. De är i sig mästerverk, inte minst Rubens, och det som kanske gör det starkaste intrycket av denna utställning vid sidan av van Dycks porträttkonst, det mest tidlösa i denna barockvirvel.