”Vi är fast vid Hamra-vägspärren sedan sex i morse”, säger den palestinske lastbilschauffören.”Lasten – morötter, potatis, ärtor, gurka... de kommer att ruttna i värmen. Ja, vi har tillstånd. Men soldaterna stoppar oss ändå. Kan ni göra något?” 

Samtalet illustrerade de israeliska människorättsorganisationernas idoga men ofta hopplösa arbete: efter dussintals samtal till IDF-s humanitära jourlinje, till den säkerhetsansvarige i Beit El, till befälhavaren, till Amira Hass, till Knessetledamöter och åter till befälhavaren, fick vi klockan fyra på eftermiddagen det efterlängtade svaret: lastbilarna får åka igenom. En lättnadens suck – men ingen seger.

”I morgon är det stopp någon annanstans,” konstaterade Daphne från MachsomWatch. ”Det frustrerande med vårt arbete är att vi inte lyckas förändra situationen. Ockupationen fortsätter.”

”Många kvinnor i fredsrörelsen har varit med i över tjugo år och har betalat ett högt personligt pris utan att se några resultat,” säger min vän Zameret, mångårig aktivist i Kvinnor i svart. ”Hopplösheten och uppgivenheten är stor.”

Att MachsomWatch och Kvinnor i svart är två av de israeliska organisationer som stöder BDS-rörelsen – som till skillnad från Gush Shalom förordar en total bojkott mot Israel, inte bara mot israeliskproducerade varor från de ockuperade områdena – förvånar inte.

I den väldigt läsvärda artikeln Tutu's Prayer på Maannews (sep 2009) skriver Uri Avnery att de israeler som kallar på en bojkott agerar utifrån en känsla av förtvivlan. Att förändra situationen inifrån tycks omöjligt, så världen måste mobiliseras mot Israel.

Avneri anser dock att en bojkott mot Israel troligtvis blir kontraproduktiv. Till skillnad från Sydafrika, där den svarta majoriteten (90 procent) stödde bojkotten, så är en överväldigande majoritet av de israeliska medborgarna emot en sådan bojkott. Minnet av ”Kauft nicht bei Juden” förstärker övertygelsen om att ”hela världen är emot oss”. Hos israeler triggar detta inte fredsvilja, utan snarare attityden att jävlas ni med oss så jävlas vi tillbaka. Precis som bojkottsförsöken mot Davis Cup-matchen i Malmö mest ledde till israeliska bojkottsupprop mot IKEA, så kommer BDS-kampanjen knappast att få israelerna att rösta vänster i nästa val eller kräva ett tillbakadragande från Västbanken. Däremot har den lyckats att mobilisera den israeliska högern till motattack, inklusive hätska påhopp på de israeliska vänsterorganisationer som ”samarbetar med fienden”. Palestinierna verkar reagera ungefär likadant: bojkotten mot Hamas har inte försvagat organisationens militära kapacitet; Iran och extremistiska islamistiska grupper har fått ett gyllene tillfälle att etablera sig i Gaza, samtidigt som civilbefolkningen lider ännu mer än tidigare.

Min skepsis mot BGS-rörelsen förstärks av att den enbart riktar sig mot Israel, inte mot andra länder som bryter mot mänskliga rättigheter - varför inte bojkotta USA, Storbritannien eller Kina också, om det är principer det handlar om?  Men för att gå de inbitna bojkottsivrarna till mötes så har jag ett tips: om vi gör det rimliga antagandet att undertecknad handlar mat för arvodet jag får för den här kolumnen, så går 16 procent i form av moms till den israeliska staten och därmed även till försvarsbudgeten.

Istället för bojkott så skulle jag vilja se motsatsen: att den svenska Palestinarörelsen sätter sig ner tillsammans med Svensk Israelinformation och Svensk Israelinsamling och utarbetar ett gemensamt fempunktsprogram, alternativt går ut med ett offentligt uttalande till stöd för det israelisk-palestinska Geneveinitiativet enligt principen ”Vem är en hjälte? Den som förvandlar sin fiende till en vän”. (Talmud, Avot deRabbi Natan)