Susanna Alakoskis andra bok Håpas du trifs bra i fengelset är en antihjälteberättelse som rör sig ledigt mellan 70-tal och 00-tal.

Foto: Claudio Bresciani/Scanpix

Det hänger dystra och nedstämda järnkättingar över Susanna Alakoskis nya bok Håpas du trifs bra i fengelset. Berättelsen handlar om syskonen Anni och Sami, om deras uppväxt och relation till varandra. Familjen har fastnat i outsinligt socialt förfall. Mamman är blåslagen och självmordsbenägen, pappan alkoholiserad och nedbruten. Inledningsvis befinner vi oss i svenskt 1970-tal med trimmade mopeder och rock’n’roll. Anni ser storebrorsan Sami röka hasch för att senare använda allt tyngre droger – till slut är han liksom pappan beroende, en missbrukare.

– Det är en oglamorös antihjälteberättelse om småtjuven som ingen intresserar sig för, mer än hans syster. Men jag ville också skildra fängelsets utveckling, mina tankar om brott och straff, säger Susanna Alakoski.

För Sami tar den nedåtstigande karusellen fart i tidiga år. Mellan haschrökandet och mopedtrimmandet går han i observationsklass, dit elever med vitt spretande beteendeproblem skickas. Samis liv är kaotiskt, medan Anni är ordningsam och försöker putsa familjefasaden färggrann och fin. Till sist glider syskonen isär som två flaskposter till havs.

För Anni går det bra, med familj, barn, ett städat hem och ett tryggt arbete inom social- och kriminalvård. Hon åker omkring i fängelser och hivtestar narkomaner. Sami fastnar i ett allt allvarligare missbruk och pendlar mellan anstalter och behandlingshem.

– Fattigdom är också ett begrepp som jag ville undersöka. Vi lever i ett diagnossamhälle. Man tänker ”du stjäl, alltså ska du bestraffas” istället för att undra varför någon stjäl.

Boken har många likheter med Augustprisade debuten Svinalängorna. Också den handlar om en alkoholiserad, finsk invandrarfamilj där en dotter klarar sig bra. Också den handlar om utsatthet, fattigdom och samhällets marginaliserade.

– Man får läsa berättelserna hur man vill. Men jag har inte skrivit boken som en fortsättning utan som en fristående berättelse, även om problematiken är delvis densamma.

Jag träffar Susanna Alakoski på ett kafé i Gustavsbergs centrum. Avslappnad, till synes belåten, sitter hon i det matta solskenet och vrider och vänder på sig med lågmäld iver, fråga efter fråga. Hon kallar sin nya bok för en anhörigberättelse. Den berör skammen i att ha en närstående som är socialt stigmatiserad. Fröet till historien låg gömd i ett samtal om så kallad missbrukslitteratur.

– En kvinna sa att det fanns få böcker om anhörighetsproblematik, om missbruk finns det fler. Så jag iscensatte den här kärleksromanen.

Berättelsen växlar mellan tid och rum med en stark framåtrörelse. 70-tal blir 00-tal, samhällets syn på brott och straff förändras. Istället för human omsorg och rehabilitering, nyliberala motton om mindre vård och högre straff. Janne Bergquist, samhällsdebattör och författare till Autonomisk manual, en nidskrift om fängelset och fångvården, citeras genomgående. Han reder ut frågetecknen längs resan och fungerar som ett humoristiskt inslag i mörkret.

– Jag fick boken för två år sedan och förstod direkt att jag skulle ha med den. Det var faktiskt det sista jag gjorde, att placera in honom. Janne Bergquist är en lustfylld läsning, kåkfararnas Nietzsche, skrattar Susanna Alakoski.

Svinalängorna blev kritikerrosad och väl mött av publiken. Många satte likhetstecken mellan berättelsen och Alakoskis egen bakgrund. Var huvudkaraktären Leena i själva verket Alakoskis alter ego, och i sådana fall till vilken grad överensstämmande? Samma frågor uppstår inte helt oväntat med den nya boken. Hon sticker knappast under stol med att hon på nära håll har sett missbrukare golvas i både Sverige och Finland, men böckerna handlar inte om henne.

– Jag har inga problem med att folk tänker att det är så, jag förnekar inte mina erfarenheter. Men jag vill inte korrigera innehållet efter min biografi, jag har aldrig haft ett behov av eller en längtan efter att ”berätta om mitt liv, så som det varit”, fastslår hon.

Titeln är hämtad från en teckning som Annis dotter Jenna har ritat till sin morbror Sami. Ett fullt medvetet val. Barns blick på verkligheten är, till skillnad från de vuxnas, inte värderande, menar Susanna Alakoski.

– Barnen är de stora avslöjarna av familjehemligheter, de bara säger som saker är. Jag har själv suttit i pinsamma situationer när mina barn har berättat mycket, ler hon.

Många kallar dig arbetarförfattare, vad tycker du om det?

– Jag har inget emot det, men jag tycker att det är någonting skevt med att man alltid ska pekas ut. Jag har aldrig hört någon prata om medel- eller överklassförfattare. Kommer man från USA eller Frankrike ses man inte som invandrare, jag tycker att det är samma princip. Man ser det ena men inte det andra.