Kommentar

Apatiska flyktingbarn

Frågan om, och debatten kring, de apatiska flyktingbarnen ger anledning att damma av en gammal anarkistisk maxim. Slaveri är när en beslutsfattare med eller utan stöd i lag berövar människor deras frihet. Och om det är frihet att åka till ett annat land, är det tvång att medelst våld bli utmejslad ur detsamma. Den anarkistiska maximen, formulerad av fransmannen Pierre Joseph Proudhon (1809–1865), utgår från att den som regeras bland annat blir bevakad, utspionerad, inspekterad, dirigerad, reglementerad, prissatt, värdesatt, kommenderad, stämplad, granskad, numrerad och bedömd. Proudhons, här förkortade, passus har väl aldrig varit så aktuell.

Det Gellert Tamas verkar vilja säga med sin nyutkomna bok De apatiska är vilka värderingar en misstänkliggörande flyktingpolitik på individnivå ger upphov till. Kanske har han misslyckats.

Tamas enträgna malande om enskilda tjänstemän och politiker, vilkas roll förvisso inte kan underskattas, har försåtligt flyttat fokus från det väsentliga. Kritikerna i sin tur väljer medvetet eller omedvetet att föra in debatten i ett vetenskapligt trassel där skillnaden mellan sant och falskt är närapå omöjlig att urskilja. Eller så utgår diskussionen från enskilda fall som man inte sett men hört om i andra eller tredje hand.

När kombattanterna inte är överens om vad som ska diskuteras eller på vilka grunder är det föga utvecklande. Båda lägrens resonemang – inriktade på skuldfrågor – blir ytliga, enkelspåriga och missriktade. De som får fingrar och tår klämda är flyktingbarnen, slagträn i en debatt som borde handla om medmänsklighet men som istället är ideologiserad och politiserad. Rent intellektuellt är det ett haveri med dignitet. Och få reflekterar över det.

I anarkistiska ögon står makt över andra i motsats till frihet för andra. Och sällan har väl det annars så fridlysta frihetsidealet blivit så lamslaget, bortschackrat och åsidosatt som i debatten kring apatiska barn. Sällan har väl den sneda maktfördelningen med dess konsekvenser blivit bättre illustrerad. Men sådana perspektiv får står tillbaka. Det lämnar många obesvarade frågor. Varför tenderar flyktingdebatten att lägga skuld och ansvar på de asylsökande som påstås utnyttja sina barn? Och om så ändå vore fallet, är det verkligen föräldrarna det är fel på, inte systemet som föder desperationen?

Huvudfrågan har varit om flyktingarna har rätt att stanna eller inte med hänsyn till rådande lagar, vilka i sin tur kan tolkas och bedömas olika beroende på perspektiv. För var går gränsen mellan humanitära och icke-humanitära skäl och vem ska ha tolkningsföreträde? En minister? En tjänsteman? Anmärkningsvärt är att vi i botten av hela debatten – som delvis består av politiskt spel, juridiskt trassel, myndighetsbyråkrati och fackmedicinsk snårskog – faktiskt snackar om riktiga människor med hjärta, kött, blod, skelett – och känslor. Det är deras liv vi pratar om. På så sätt har språket funktionen att vidga glappet mellan människor. Och få reflekterar över det.

Symptomatiskt för diskussionen är att påståendena är många, de redovisade beläggen få. Och att åsikterna kommer från alla håll i offentligheten. Till exempel skriver Thomas J Eriksson, docent i psykiatri, på Newsmill (1/10–09) att Holmbergs och Hessles manipulationsteser med största sannolikhet är välgrundade. Varför så är fallet skriver han inte. I samma veva tar Eriksson chansen att påpeka att Tamas, åtminstone vad han vet, inte har någon medicinsk utbildning. Det framgår inte varför medicinexamen är grundläggande behörighet för att uttala sig.

SVT-medarbetaren Elisabeth Höglund är ett annat exempel på hur myter i flyktingdebatten sprids vidare. Hon motiverar på debattsidan i Expressen (10/11–08) sitt avhopp från Aktuellt med att det inte gick att föra en sansad diskussion på redaktionen om utvisningsfenomenet eller hur det skulle bevakas. Och passar på att vidareförmedla den gängse bilden att de ”sjuka barnen blev i flertalet fall friska, så fort föräldrarna beviljats permanent uppehållstillstånd i Sverige”.

Med ett anarkistiskt perspektiv på makt är det dock inte beslutsfattare som individer som är problemet, utan deras maktfunktioner.

Kanske är den anarkistiska maximen aktuell som aldrig tidigare. Flyktingfamiljerna är regerade, beräknade, bedömda, bevakade, utspionerade, inregistrerade och indoktrinerade, men i något så diffust som demokratins namn. Här har vi ett förtryck och slaveri i modern, folkhemssvensk form, men med föga nytt innehåll. Det kan uppfattas som – vilket också är en anarkistisk slutsats – att människorna mer är till för systemet än tvärtom.

Kanske borde debatten inte handla om enskilda fall utan om varför situationen ser ut som den gör. Varför människor flyr och varför en myndighetstjänsteman i Sverige ska bestämma över en familjs framtid. Vem har gett honom/henne den makten? Hur? Varför? Och kan den återkallas?

Kanske borde makten ligga hos dem som berörs, hos flyktingarna själva.