Kriget har – som många gånger förr – gett upphov till en allomfattande kakafoni av filmer, böcker och dokumentärer; till största delen patriotiskt skit som å ena sidan romantiserar den amerikanska världsbilden, å den andra stigmatiserar irakierna. Lite som om det vore USA mot världen.

Generation kill är skriven av Evan Wright, författare, journalist och skribent för bland annat Rolling Stone magazine. Under den kaotiska invasionen var han inbäddad reporter i första spaningsplutonen – någon sorts elitmördarstyrka som inte finns på riktigt men väl i Hollywoodproducerade krigsvurmande epos, bestående av stenhårda män som kan bestiga berg med 50 kilo packning på ryggen samtidigt som ett kulregn viner förbi deras huvuden.

Wright porträtterar soldaterna och befälen i alla militärens avancerade hierarkiska väderstreck. Och han gör det bra, med närvaro och detaljrikedom. Han åker i en humwee ledd av den garvade krigaren Brad ”Iceman” Colbert, en lugn, trygg ledarfigur med erfarenhet och tyngd som de yngre soldaterna ser upp till. Wright tar död på myten om att större delar av militären kommer från samhällets bottenskikt – fattiga, outbildade och arbetslösa söker sig till armén för att tjäna pengar och få någon sorts mening i tillvaron och livet. Den demografiska sammansättningen är en annan, hävdar Wright, och man får ju lita till att han har fog för sina uttalanden. Många har universitetsexamen eller kommer från välbärgade medelklassfamiljer. Många har avsagt sig den amerikanska drömmen om outsinlig konsumtion och hänger sig istället åt någon obskyr idealism – vilken denna är framgår förstås inte riktigt.

Det är klart att många verkar intresserade och trollbundna av tevespelsspänning, vilket man får mycket av under ett blixtkrig. Man deltar ju i den största showen på planeten, som något verbalt befäl slagkraftigt uttryckte det.

Mellan mannarna haglar bög– och rasistskämten och hela tiden verkar gruppledarna få påminna om att de där objekten lite längre fram är civila, så skjut inte. Annars är det ändå hyfsat mycket skjutande, vilket är förståeligt, det är ju krig.

Wright berättar att irakiska gerillakrigare är utrustade med ryska vapen vilket varvas med noggranna redogörelser för amerikansk stridsutrustning, från gevären och kläderna till fordonen och tälten. En granatkastare kan ge flera meter stora hål i marken, lyfta upp en bil femton meter och mosa ett helt hus. Splittret dödar eller ger åtminstone omfattande skador inom en radie av 150 meter. Sådant får vi veta. Men vi blir varken lyckligare eller klokare av det.

Det är inte tu tal om att Generation kill är en irriterande bok. Om Dexter Filkins i Krig utan slut lyckades behålla den så viktiga distansen för en inbäddad reporter, kapsejsar skutan för Evan Wright från första stavelsen. Det är för mycket ballar av stål och Klockan klämtar för dig-Hemingway, för mycket nationalism och militärkramande, för lite sammanhang och för lite ifrågasättande.

Det är inte avantgardistiskt att skildra krig, det är mest ett nödvändigt on. Och Generation kill är den där sortens berättelse som är dramaturgiskt välskriven men till innehåll och analys ganska illaluktande. Den lämnar mycket att önska och inget att minnas.