Men för att leva ett anständigt liv krävs många fler saker och detta kämpar Ingen människa är illegal, IMÄI, för. Det är ett ideellt nätverk med grupper som jobbar självständigt i olika städer i Sverige. Enligt dem borde alla människor kunna röra sig fritt och inga gränser ska stoppa någon från att bosätta sig där den vill. En av de verksamma i nätverket är Abu, som själv är papperslös och gömmer sig hos en kompis efter att ha fått avslag på asyl fyra gånger.

I hörnet av soffan sitter Abu med benen i kors och tittar ner mot golvet. Efter varje fråga tar han en paus för att tänka igenom sitt svar.

– Det tar en stund innan jag värmer upp med språket. Människor tror att jag inte kan något bara för att jag inte kan svenska så bra. Men jag kan väldigt mycket och det är jobbigt att inte ha förutsättningarna att berätta om det.

Han har inte sett sin familj sedan han kom till Sverige 2002. Abus pappa mördades strax efter att Abu åkt till Sverige, för att polisen där trodde att han var kvar i Bangladesh. Som politiskt aktiv tillhörde han oppositionen, som 2006 vann folkets röst och idag sitter vid makten. Abu hade gärna åkt tillbaka om hans namn inte hade funnits på en lista över efterlysta brottslingar, som hans eget parti lovat att gripa.

– Listan gjordes när det andra partiet hade makten. Anledningen till att mitt parti har makten nu är att de lovat att gripa alla som finns med på listan. De ville att folk skulle känna sig trygga.

Situationen idag har fått honom att undra varför han jobbade för sitt parti, men samtidigt har han förståelse för deras beslut.

– Politiker har fått ansvar för människor som litar på att de gör sitt jobb. Om de inte håller vad de lovat kommer folk att bli missnöjda och inte rösta på dem i nästa val. Vi vill inte ha ett fundamentalistiskt parti i regeringen. Vi vill utvecklas med resten av världen.

I Uppsala består IMÄI just nu av ett tiotal personer. De rör sig med mycket begränsade ekonomiska resurser men besitter istället en stor dos av kreativitet som skapar en bra stämning. Till exempel bakar och säljer de kakor på Håga Kulturoas varje söndag. Och det planeras för en temadag där de tänkt bjuda in olika grupper och konstnärer för att skapa debatt om papperslösas rättigheter och Sveriges migrationspolitik. Pengarna de får in går bland annat till mat, mediciner och kläder till de papperslösa.

Isabella Strömberg gick med i IMÄI i höstas men har varit aktiv i samma nätverk i Göteborg. Hon säger att det svåraste med att inte ha pengar är att inte kunna ge människor bostäder under längre perioder.

– Det är lättare att hitta ett ställe i några veckor, men det är ingen långsiktig lösning. Människor vill kunna rota sig och leva ett normalt liv.

Eftersom det är svårt att få kontakt med papperslösa hjälper gruppen huvudsakligen dem som själva hör av sig till IMÄI. Oftast är det människor som inte ser någon annan utväg för att de upprepade gånger blivit nekade att stanna i Sverige.

Elin Svensson som också engagerat sig i nätverket menar att människor har fel inställning till papperslösa.

– Många tror att folk kommer hit för att utnyttja det sociala skyddsnät vi har här, men de vill bara ha trygghet samtidigt som de bidrar lika mycket. Om de hade stannat kvar hade många varit döda. Ändå hoppas de att säkerhetsläget ska förbättras så de kan återvända.

– Min hjärna är i Sverige men mitt hjärta finns kvar i Bangladesh. När jag åker tillbaka vill jag vara socialarbetare. Jag vill jobba med människor. De flesta där är fattiga och behöver stöd, säger Abu.

Men för att nå sitt mål måste han ha pengar vilket är omöjligt att skaffa nu. Som papperslös får han inget jobb och han har heller ingen rätt att överklaga det slutgiltiga beslutet om asyl. Att leva genom att gömma sig är svårt att beskriva och ingen kommer enligt Abu någonsin att förstå förrän de har varit i samma situation.

– Jag är i mina bästa år nu och jag kan inte göra det jag vill. Varje gång jag går på gatan måste jag lyssna på steg bakom mig ifall någon följer efter. Jag är alltid rädd.

Samtidigt väntar fängelse i Bangladesh, där polisen har stor makt och där mänskliga rättigheter inte efterlevs. Få har enligt Abu fått en rättegång och tortyr tillhör fångarnas vardag. Därför stannar han hellre gömd i Sverige än åker till Bangladesh som måltavla.

– Polisen dödar mig om jag återvänder, säger han.

– Det är absurt att Sverige tar in människor som är attraktiva för landet, medan andra måste åka tillbaka till ett säkert död, säger Isabella Strömberg.

Människor som söker skydd här vill att någon ska tro på dem, menar hon. Att neka dem trygghet blir som ett nytt övergrepp. Hon berättar också att många i Sverige tror att det är olagligt att hjälpa papperslösa. Det är inte sant.

– Det behövs mer engagemang som öppnar folks ögon så att de blir mer toleranta. Många vill inte blanda sig i andras liv och sorg, men det behöver inte vara stort. Alla kan bidra med något, som att baka eller skänka en slant.

Trots avslag och begränsade rättigheter är Abu fortfarande aktiv inom politiken, men i Sverige. Han har bland annat deltagit i en demonstration mot FRA-lagen och han är vänsterpartist.

Abu tycker att Sverige är det bästa landet, sett ur ett demokratiskt perspektiv. Det är anledningen till att han valde att komma hit.

– Jag vill leva och för att kunna göra det måste jag ha mat. För att kunna ha mat måste jag ha pengar och för att få det behöver jag ett jobb. Därför längtar jag efter en sak och det är uppehållstillstånd.