Om folk kände avstånd till politiker före COP15, så kommer inte avståndet att krympa nu. Förhoppningsvis kommer något gott ur det. Den enda vägen att gå är att den globala rättviserörelsen slutar att se sig själv främst som en opinionsbildande och granskande rörelse. Den delen är fortfarande viktig, men nu måste steget tas för att också bli den breda folkrörelse som faktiskt löser problemen. Det jag såg i Köpenhamn runt ikring demonstrationerna var ändå hoppfullt. Mycket av programmet i Christiania och på andra håll i staden var lösningsorienterat. Folk delade med sig av fungerande metoder enligt modellen för öppen källkod.

För att kunna lösa problem måste vi först och främst ha en så fullständig och djuplodanden problemformulering som möjligt. För det andra måste vi släppa lös den kollektiva kreativiteten för att skapa alternativa visioner eller bilder. Think outside the box brukar det heta. Det politiska ledarskapet har varken en korrekt problemformulering eller några visioner. Dessa finns hos gräsrötterna, tydligare och tydligare genom att gröna och röda rörelser talar samma språk. Ekologi och ekonomi kan inte skiljas åt. Steget som saknas är att gräsrötterna verkligen fokuserar sin kraft och sin vision i handling. Vi måste fatta att ingen annan kommer lösa det åt oss. Vi måste göra det, och vi måste börja nu. Annars spelar vi bara med i sandlådespelet och så går det som det går. Praktiska konkreta lösningar kan inte avfärdas med batonger och lymmelpackslagar. Om vi som ser oss som motkraften till infantilt ledarskap går till kreativ, praktisk, visionär handling, så kommer vi att förändra världen.