Befria den gröna tankefiguren
Medierna rapporterade för lite och om fel saker. Det var min uppfattning när jag, utifrån min dåvarande roll som språkrör för MP, analyserade hur kongresserna beskrivits. Jag förmodar att dagens språkrör gör ungefär samma bedömning. Det som kom ut från helgens kongress var ett antal detaljer där sådant som förbud mot tops lockade till rubriker.
Det mest uppseendeväckande var nog annars att Stefan Löfvens inträde på kongresscenen inte ledde till det jubel som språkrören nog hoppats på. Strategin att dra dit den statsminister som i retoriken alltmer låter som Jimmie Åkesson måste betraktas som absurd.
I övrigt kan partiledningen dock känna att de hade kongressens stöd. Visserligen skärpte kongressen en del beslut, men i stort sett fick partiledningen stöd för både politik och strategi. Till glädje för en del, till sorg för andra.
Carl Schlyter har formulerat dualismen på följande sätt i en intervju i Feministiskt Perspektiv: ”Det räcker inte med laddstolpar och lite miljöteknik eller ens mycket miljöteknik. Vi måste ha en stor förändring i hur vi fokuserar ekonomin, bort från tillväxt, och utnyttja effektiviseringen till kortare arbetstid och mycket kraftigare omfördelningspolitik för att möta de växande klyftorna. Och att ifrågasätta den materiella dogm som styr samhället i dag. Det är vad jag tror på, det är därför jag gick med i MP. Om vi nu ska gå till val på att vi kommer lösa klimatfrågan med lite miljöteknik, då är inte jag bästa person att representera partiet, för det är inte vad jag tror på.”
Det Carl Schlyter påpekar är att Miljöpartiet förändrats genom att ledningen fått godkännande för den ekomodernistiska syn som partiet i tidigare utvecklingsskeden varit djupt kritisk till. Med främst teknikfix ska vi klara de problem vi ställs inför. Vilket kan låta bekvämt men är naivt. Rent av förledande farligt, eftersom det legitimerar en utveckling som med stor sannolikhet kommer att leda till kollaps.
I den gröna tankefigur som legat till grund för MP:s världsbild finns insikten om att vi måste lossgöra oss från system och strukturer som kräver ständig ekonomisk tillväxt för att överleva. Carl Schlyter menar att det finns hopp om att partiet ska återföras till denna tankefigur. Att det blir ”nytt fräscht folk” i ledningen som ”återstartar när förutsättningarna blir bättre”.
Dilemmat för alla som vill återkomma när ”förutsättningarna blir bättre” är att förutsättningarna inte lär bli bättre om det inte går dåligt för partiet i höstens val. Så dåligt att partiledningen byts ut, att partier tar några ärofyllda steg tillbaka och startar om. Frågan är vad som är ”tillräckligt dåligt” för att detta ska ske.. Per Gahrton menar att fem procent i valet är tillräckligt bra – eftersom det innebär en uppgång från dagens siffror – för att fortsätta nuvarande spår och till och med ny regeringsmedverkan med fler partier. De som skulle vilja se en grön omstart hamnar i så fall i den märkliga situationen att hoppet står till ett dåligt valresultat under fem procent.