Recension


Göteborgs Fria

Göteborgsvitsare som förtjänar uppmärksamhet

Att Glänta i dagarna gav ut Cecilia Grönbergs och Jonas (J) Magnussons samförfattade Witz-bomber och foto-sken har nog gått många förbi. Det är nämligen inte direkt boken som kommer att säljas intill kassan på Willys. Och det faktum att en 992 sidor tjock bok om ”den lika legendariska som bortglömde vitsaren, hovfotografen och publicisten” Aron Jonason (1838-1914) i dag inte väcker lika mycket uppmärksamhet som Anna Anka må vara förståeligt, men just därför kände jag mig ämnad att författa en liten text om boken. För den förtjänar nämligen uppmärksamhet.

Att Aron Jonasson i pressrelaesen, samt även i bokens undertitel, benämns som i första hand vitsare och i andra hand hovfotograf och publicist skvallrar en hel del om magnituden i Jonasons rika vitsande, men också om vilken roll som vitsandet hade i Sverige tiden under slutet av 1800-talet och början av 1900-talet då Jonason gjorde vitsen till sitt adelsmärke. Ja, vår vän Aron förknippades med vitsandet till den så milda grad att hans bekantskapskrets inte förmådde att begripa sig på honom när han talade allvar.

Grönberg och Magnusson har, genom ett researcharbete som med all sannolikhet varit extremt tidskrävande, skapat något som måste ses som en häpnadsväckande kulturgärning. När jag först fick boken i min hand tänkte jag att det var skönt att någon äntligen tar vitsen på allvar. Men så kom jag på att Freud redan gjort det. Hursomhelst, i boken finns djuplodande analyser av vitsens motiv och uppkomst, men Witz-bomber är också en skatt för kalenderbitarna och arkivarierna. Och för oss som älskar ordvitsen. Witz-bomber kanske dock inte är boken jag skulle rekommendera någon att sträckläsa på flygresan. Det är den alldeles för snårig för, och dessutom skulle det innebära att man inte orkade bära med något mer som handbagage.

Vad som fascinerar mig med vitsen, eller mer specifikt göteborgsvitsen, är att den på samma gång är älskad och hatad. På samma gång intelligent och bonnig. En av mina favoritepisoder i boken är Albert Engströms återgivande av en resa till Göteborg och sin vän Aron Jonason år 1900, där det blir tydligt vilken lokal prägel vitsen fått runt denna tid. I en underhållande text beskriver Albert Engström Göteborg som ett land inom landet där man som utomstående behöver en parlör för att hänga med i vitsandet som pågår vart han än befinner sig i staden. Engström beskriver bland annat en utflykt till Marstrand där han skriver om badgästerna: ”Somliga voro feta, andra magra eller normala. De simmade witzande omkring. Endast då de döko witzade de icke.”

Den inom samhällsvetenskaperna och filosofin vitt omtalade ” språkliga vändningen” är i dag en given utgångspunkt om man vill studera eller analysera olika samhälleliga eller psykologiska fenomen. Men även ordvitsen bör uppmärksammas som ett av de förnämsta exemplen på vilken skör grund språket vilar på. Vitsen sätter nämligen, kanske ännu bättre än exempelvis politiska diskurser av olika slag, fingret på det språkliga tecknets glidning och godtycklighet. Den mest lysande formen av ordvitseri är i min mening den som leker med ett tecknets dubbeltydighet, exempelvis denna osannolikt roliga dialog som inträffade när Jonason på en morgonpromenad passerade ”en af stadens förnämsta rakstugor, hvilken redan befanns öppen”. Eftersom det var tidigt på morgonen hade personalen inte infunnit sig och den enda person som Jonason träffade på var en puckelryggig städerska. Aron klappade henne då vänligt på ryggens höjdpunkt och sade: ”Ja, ni är nog bra, lilla madam, men finns här ingen rakare?” Mästerligt!

Genom att göra våld och leka med det språk som vi aldrig helt har valt och som aldrig helt kan bli vårt eget, kan vi i alla fall genom ordvitsen visa på dess arbiträra absurditet. Artikuleringen av ett ord i en annan kontext än den ”ursprungliga” eller ”naturliga, det som Derrida kallade resignifiering, kan i bästa fall bli ett snillrikt exempel på att språket aldrig är totalt slutet, aldrig helt oavslutat. Grönberg och Magnusson bjuder i boken på ett briljant exempel av resignifiering som tillskrivs Uppsalavitsaren, akademiledamoten och biskopen Kristian Fahlcrantz (1790-1866). Vid ett tillfälle då han tillsammans med en kamrat passerade Fyrisån, där de för tillfället draggade ett lik, vände sig till Fahlcrantz till sitt sällskap och yttrade: ”Ja, där har vi en som fullgjort sitt åliggande”.

Men kanske är inte Jonason helt bortglömd ändå. I alla fall inte i hemstaden. När jag häromdagen hoppade på spårvagnen på Järntorget lade jag märke till att den var döpt efter Aron Jonason. Det var med ett belåtet, men återhållsamt leende jag åkte upp för Stigbergsbacken och föreställde mig hur Jonason hade kunnat underhålla den närmast överfulla vagnen om han levt i dag. Men som tur är lever göteborgsvitsen vidare. Och det är nu upp till oss att fortsätta ta vid Jonasons gärning och att använda språket till att frambringa lustigheter. Förresten handlar Witz-bomber om mycket mer än ordvitsen och Aron Jonason. Som redan nämnts var Jonason även hovfotograf och en ansenlig del av boken viks åt den teknologiska utvecklingen av fotokonsten av 1800-talet. I Aron Jonasons kanske mest kända vits förenas dessa två perspektiv på ett fint sätt. Bakgrunden till vitsen var att Jonason under en dag med Oscar II använt sin kamera rikligt, varför kungen utbrast:

- Det var väldigt vad Jonason blixtrar mycket!

- Ja, blixtrar den ene så åskar den andre, svarade Jonason

Fakta: 

Litteratur

Witz-bomber och foto-sken, Aron Jonason - vitsare, fotograf, tidningsman, poet Författare Cecilia Grönberg och Jonas (J) Magnusson Förlag Glänta Produktion

ANNONSER

Rekommenderade artiklar

Västerländsk livsstil under lupp

Recension

Ett samhälle befolkat av penningtörstande, fega, dekadenta och trolösa individer. Ungefär så kan man sammanfatta den bild av västvärlden som ryms i det begrepp som författarna Ian Buruma och Avishai Margalit i denna essäliknande bok presenterar som occidentalism. Inom denna grundsyn samlas geopolitiskt och idéhistoriskt vitt skilda tankegods, filosofiska texter och politiska åskådningar som har det gemensamt att de målar upp en stereotyp och nedvärderande bild av de sekulära och liberala demokratierna i occidenten, med andra ord västvärlden.

Drabbande kärleksbudskap från Blameful Isles

Recension

Blameful Isles is dope! Det skrev Talib Kweli på sitt Facebookkonto efter att ha upptäckt det svenska bandet Blameful Isles. Så rätt han har i detta. Lysande på de tre föregående albumen och än bättre på nya dubbelalbumet Pleroma, skriver Tobias Magnusson.

Fria Tidningen

Mossiga noveller om manlighet

Recension

Gemensamt för novellerna i Grand danois är ensamhet. Manlig ensamhet. Skickligt skrivet men mossigt innehåll, tycker Tobias Magnusson.

Fria Tidningen

© 2024 Fria.Nu