Författarna tar sin utgångspunkt i en imponerande rik flora av politiska, filosofiska och litterära texter som lägger grunden för occidentalismen. Utifrån denna mosaik, bland annat bestående av japanska kamikazepiloter, karaktärer ur Dostojevskijs verk och 1900-talets statssocialistiska experiment, tornar så den spretiga, men ändå enhetliga, bilden upp av hur occidentalismen fötts, omkonstruerats och samlat kraft genom historien. Författarna är noga med att i boken påpeka att occidentalismen inte går att reducera till en Amerika versus Arabien-konflikt. Det är snarare ett sammansatt fenomen vars ideologiska grund inte sällan föds inifrån själva occidenten för att sippra ut till omvärlden och ta sig mer pragmatiska uttryck i exempelvis religiöst präglade ideologiska sammanhang.

Det är med en elegant och befriande lätthet som Buruma och Margalit tar sig an de inte sällan tunga verk som deras redogörelse bygger på och resultatet blir både underhållande och skrämmande. Den kondenserade och faktaspäckade formen är till stor del bokens styrka, men också dess svaghet. Ibland blir kasten väl tvära och även om författarna själva med all säkerhet ser en röd tråd är det som läsare inte alla gånger helt lätt att hänga med i utvikningarna. Jag saknar i boken även utförliga socioekonomiska och postkoloniala förklaringar till att occidentalismen ständigt närs, vilket endast benämns i svepande ordalag.

1978 utkom Edward Saids inflytelserika bok Orientalism, vilken kan sägas sätta fingret på den omvända företeelsen till occidentalism, nämligen västvärldens syn på omvärlden. Buruma och Margalits bok sätter sökarljuset på ett fenomen som ofta debatteras i media, men som sällan placeras i en problematiserande, historisk kontext – och här bidrar författarna med något nytt och intressant. Det är dock en bok som inte ska läsas okritiskt, och jag vill höja ett varningens finger för den till synes reflexmässiga reaktionen att måla upp motsatsbilder i stil med orientalism kontra occidentalism.

Det är möjligt att författarnas avsikt är att överbrygga skillnadsskapande och visa att orientalism och occidentalism är två sidor av samma mynt, men jag är inte säker på att de lyckas. Istället intar de en form av defensiv position, inte minst i slutkapitlet som vilar på ord som ”skyddande”, ”försvar” och ”fienden”.

Därmed placerar de sig själva i occidenten och bidrar ytterligare till en dikotomiserad världsbild. Något som åtminstone jag tror är själva grundfundamentet i att extrema och våldsamma uttryck aldrig upphör att fyllas på med bränsle.