Svensk-italienske Erik Gandini behandlar denna speciella kultur i aktuella dokumentären Videocracy, som har skapat debatt i Italien trots att få har sett den.

Portalfigur är Silvio Berlusconi, premiärminister, mediemagnat och finansman som sedan 30 år tillbaka har präglat innehållet i den kommersiella televisionen och lyckats göra underhållning till en maktfaktor.

Idag äger han bland annat det mäktiga mediebolaget Mediaset och kontrollerar tre nationella tv-kanaler. Han har också majoritet i parlamentet som utser den statliga televisionen Rais styrelsemedlemmar. Berlusconi har, precis som andra propagandamakare genom tiderna, förstått att den som har makt över bilden också äger förtur till den politiska makten.

I Videocracy framstår han som en ouppnåelig helgonfigur som bara omnämns av andra, oftast i positiva ordalag.

Det är ironiskt att landets störste medieägare kräver total kontroll över de bilder som cirkulerar av honom själv. Det är därför han ler nästan jämt.

Berlusconi personifierar den sammansmältning av politik och underhållning som pågått under flera decennier, men företeelsen är inte unik för Italien.

Ta bara en titt över Atlanten för att se hur nära förknippade politikerelit och medieindustri är. Detta perspektiv saknas dessvärre i Gandinis framställning, som uteslutande handlar om kulturskymningen i Italien.

Men filmen fungerar som ett varnande exempel på televisionens makt och ger skrämmande insikter i hur viktigt det är att slå fast om medias oberoende. Detta i en tid när public service har tappat självförtroendet och den kommersiella tv:n alltmer desperat letar efter nya uppseendeväckande format.

Samtidigt är Videocracy en påminnelse om en svunnen tid, då televisionens arkitekter inte behövde känna sig hotade av internets användargenererade material. Vem bryr sig i morgon om vad som går på tv i dag? kan man undra.

Filmens stora styrka är dess person-galleri med alla excentriska och tragikomiska karaktärer. Vi har Lele Mora, vägvisare till underhållningsbranschen, alltid glad, korrekt, propert (vit)klädd och faderlig gentemot sina skyddslingar. Nära vän med Berlusconi – och öppen fascist.

Vi har Fabrizio, chef för ett gäng paparazzi, en modern Robin Hood som inte låter ens Berlusconi gå fri från avslöjande exponering.

När hans kriminella utpressarverksamhet går lite för långt döms han till ett par månader i fängelse, ett tillfälle han inte är sen att utnyttja. Snart är Fabbe själv kändis och cirkeln är sluten.

Kändisskapets baksida visar sig på samma gång vara dess livsluft: utan närgångna bilder, ingen miljardindustri.

Och så har vi 26-årige Ricky, som övar på poser framför spegeln hemma hos mamma. Han vill vara en kombination av Ricky Martin och Van Damme och hoppas med dans, sång och kampsport hitta vägen till publikens hjärtan. ”Varför ska jag behöva vara mekaniker hela livet?” undrar han och sätter fingret på varför tusen och åter tusen frivilligt väljer att förnedra sig inför miljontals tittare.

Dessvärre kommer Ricky aldrig att bli en av de utvalda. Hans kampsportsdans är rörande – det ser alldeles bedrövligt ut.

För honom, liksom för dem som inget hellre vill än att bli ”veline”, halvnakna tjejer som dansar bredvid programledaren, är det drömmen om ett annat liv som hägrar.

Dess grund är inte sällan fattigdom – andlig och/eller materiell. Den är orsaken till att så många vill delta i underhållningsindustrins märkligheter. Men det nya proletariatet ser inte ut som vi är vana vid. Flickan med svavelstickorna har blivit omslagsflicka.