Osynliga arbetare
På 25 år har antalet arbetare i världen fyrdubblats. De sociala klyftorna ökar i Sverige. Men i medelklassindividualismens tidevarv ter sig ordet arbetarklass mossigt.
Arbetare. Ordet luktar av svetsrök och bomullsdamm från varv och textilfabriker utlokaliserade till låglöneländer. Associationerna går till blonda män i oljefläckiga blåställ. Men i dag bär arbetarklassen ofta trosor och arbetar inom vård, omsorg, service och handel.
Och ju lägre ner i lågavlönad underklass vi kommer desto fler blir de nya svenskarna. Många tänker dock ”invandrare” snarare än ”arbetare”.
Även i den offentliga debatten har klassproblematiken hamnat i bakgrunden för feminism och mångkultur.
Tillfälliga jobb. Osäkra anställningar. Mindre arbetsplatser. Avindustrialisering av de tre ”mediatäta” storstadsområdena där en växande medelklass ”äger” tidsandan och bilden av Sverige. Allt detta, och den förlegade bilden av ”proletariatet” gör att arbetarklassen osynliggjorts.
Till detta den försvagade subjektiva klasskänslan. Enligt boken Klassamhällets kollektiva medvetande lever klasskulturerna kvar. Men samtidigt växer skillnaderna mellan generationskulturerna, och för de unga finns det så många subkulturer de hellre identifierar sig med än just klass.
Gammelmorfar kämpade för demokratin, morfar som började i brädgården på bruksorten Ljusne när han var 13 år, för välfärden. Då fanns inga alternativ till oglamorös och långvarig kollektiv kamp.
Hur annorlunda ser det inte ut för dagens unga för vilka demokrati och välfärd (om än på dekis) redan finns där, och för vilka kortsiktiga individualistiska mål i form av resor, utbildning och karriär ter sig både mer uppnåeliga och mer lockande.
Ändå finns arbetarklassen kvar. Och den gamla klyftan mellan arbetare och tjänstemän försvinner då arbetarna fått mer utbildning och ansvar, samtidigt som de lägre tjänstemännen fått mer arbetarlika villkor – ”proletariserats”.
Debattören Göran Greider räknar därför i Arbetarklassens återkomst in en tredjedel av tjänstemännen bland arbetarna. Istället för högertesen om arbetarklassens utdöende skulle vår tids arbetarklass snarare bestå av en stadig majoritet på närmare 60 procent av befolkningen!
Visst, de traditionella varuproducerande industriarbetarna försvinner till Asien – kanske snart även bilarbetarna. Men arbetarna i Asien, Afrika och Latinamerika är också vår arbetarklass – de producerar varor åt oss. Liksom Syds småbönder och lantarbetare, som också tillhör världens arbetarklass/underklass i bred bemärkelse.
Den växande arbetarklassen – eller vanligklassen som jag vill kalla den – är ett i högsta grad modernt fenomen. Arbetarklassen fortsätter att vara Sveriges och världens majoritet och jordens salt.