Nej, ovanstående stycke handlar inte om min son, utan om kurdiskfödde Soleyman, en av de intervjuade i en serie om omskärelse på SvD:s Idagsida. Artikelserien driver tydligt tesen att omskärelser är traumatiska, onödiga ingrepp som utgör ett uppenbart brott mot barnets rättigheter och dessutom medför ett sämre sexliv. Inställningen sammanfattas tydligt i rubriken till läsarkommentarerna: ”Ett rent barbari som måste förbjudas”.

Okej. Får jag bidra med min egen version, nu när jag redan kommit ut ur skåpet som ”könsstympande förälder som bryter mot sitt nyfödda barns rättigheter i religionens namn”?

Enligt min egen praktiska erfarenhet från 20 års vistelse i ett land där nära 100 procent av alla män är omskurna så är en korrekt utförd omskärelse på ett barn under två månader varken traumatisk, speciellt smärtsam eller bidrar till ett sämre sexliv (om man inte anser att bättre hygien plus förmågan att hålla på längre är något negativt).

Innan min son föddes bad jag vänner om rekommendationer till en bra mohel – judisk omskärare. Den mohel vi valde hade gjort ungefär 2 000 omskärelser under 20 år och inga av de barn som omskurits hade haft några problem. Han förklarade ingående för min man och mig hur omskärelsen går till, vilken smärtlindring han använde och hur vi skulle ta hand om babyn efteråt. Eftersom min son var helt frisk gjordes omskärelsen när han var åtta dagar. För mig var det jobbigt – men inte mer jobbigt än när läkarna på sjukhuset stack min nyfödda dotter i hälen för att ta blodprov och hon skrek hjärtskärande. Ceremonin gick väldigt fort, han blev omedelbart lugn när jag tog upp honom, jag ammade honom, han somnade och sov gott.

De närmaste dagarna var vi väldigt noga med att sköta såret och att byta blöja ofta. Vår mohel kom för att kontrollera att såret läkte som det skulle. Till min stora lättnad märkte jag att min son var precis likadan som innan omskärelsen – han åt bra, sov lika många timmar som innan omskärelsen och skrek högljutt i korta perioder när han var hungrig eller trött. Såret läkte snabbt, utan komplikationer.

I dag är han sju år, och till synes väldigt nöjd med sin penis. Jag har ingen orsak att tro att det inte skulle fortsätta så – alla vuxna omskurna killar som jag varit tillsammans med eller diskuterat omskärelse med gillar sig själva, har noll problem med att onanera och har de synpunkter på ett otillfredsställande sexliv är det snarare i riktning ”min tjej/fru vill inte tillräckligt ofta” än något som skulle ha med omskärelsen att göra.

Den här ganska otraumatiska versionen gäller dessutom alla mina vänner och bekantas barn – judar och muslimer, palestinier och israeler, religiösa och sekulära. Omskärelsen är utan tvivel det religiösa bud som har störst genomslagskraft hos sekulära judar: de kan gifta sig civilt på Cypern eller inte alls, de har inte varit i synagogan sedan sin bar mitzva, de åker gladeligen och shoppar eller ser på fotbollsmatcher på sabbaten, de blandar utan några större skrupler kött och mjölk och struntar i att fasta på Yom Kippur. Men så snart en son föds så ringer de till en mohel och skickar expressinbjudan per email till släkt och vänner att komma och delta i ceremonin.

Det handlar inte om att vara slav under religionen, utan om identitet, om tillhörighet och om att vara en del av ett större sammanhang. Den identiteten vill jag att mina barn ska få vara en del av från den dag de föds – inte något de måste leta efter när de är 18 och redan vuxna.