Den globala staden har inte plats för andrum
Inte undra på att turisterna flockas i miljontal årligen. Christiania är en stad i staden som levt parallellt med Köpenhamn, vid sidan av men knappast opåverkad av dansk lag. Lite som ett levande museum: så här ser en lokal demokrati ut, här har vi en självförsörjande ekonomi (med egen lådcykeltillverkning och allt), här till vänster återvinning och på er högra sida fria människor.
Utställningsobjekten står inte stela bakom glasväggar utan är glada, vresiga, gästvänliga eller avvisande. Hundarna går lösa och det finns till och med en karta över området (tio danska kronor).
Tisdagens dom i Östre landsret kan innebära början till slutet för fristaden: staten har rätt till området, och även om man överklagar domen blir det alltmer klart att samhället anser att sociala experiment av det här slaget hör en svunnen tid till.
Christiania är ett nationellt dilemma. För medan staten å ena sidan skördar frukterna av turismen – den enskilt viktigaste orsaken till att fristaden fått stå kvar i snart 40 år – går grundtanken med Christiania på tvärs mot västvärldens normer, statens och kommunens kontrollbehov av medborgarna och, inte minst, Danmarks position i världsekonomin. Storstädernas primära funktion är att locka till sig investerare och Danmark vill vara med och tävla på världsarenan.
Kulturgeografen Anders Lund Hansen, som har undersökt stadsutvecklingen i Köpenhamn, New York och Lissabon, talar om att en nyliberal politik har slagit igenom. Inte bara har antalet hyresrätter minskat stort, fastighetsmarknaden har också förändrats. Numera är storstädernas fastigheter – och hit hör definitivt den värdefulla mark som fristadens över 900 invånare besitter – snabbrörliga investeringsobjekt.
– Det finns i dag en samsyn på storstäderna som tillväxtlokomotiv i ekonomin. Målet är att göra dem attraktiva nog för att locka till sig investeringar och rätt sorts människor, säger Anders Lund Hansen till Sydsvenskan och lyfter upp förlorarna i processen: hemlösa och ungdomar.
Det är sådana människor – unga, hem- eller papperslösa, utslagna, utförsäkrade, (löne)arbetsskygga, frivilligt avhoppade, miljöpolitiska aktivister – som har en fristad i Christiania. En plats för dem som inte vill ta del i tillväxtrejset, som inte kan eller vill spela en roll i skådespelssamhället eller göra livet till en fråga om bostadskarriär.
Var ska de bo?
En nyligen publicerad undersökning från Hyresgästföreningen visade att hälften av de unga mellan 20 och 27 år i Göteborgsregionen respektive Malmö/Lund saknar eget boende. Andelen som bor kvar hemma hos föräldrarna ökat, från 16 till 22 procent i Malmö, från 8 till 13 procent i Lund och från 14 till 19 procent i Göteborgsregionen.
Var ska de bo?
I Stockholm har allmännyttan krympt väsentligt de senaste åren och de få hyresrätter som byggs har skyhöga hyror. Professor Lena Magnusson Törner har visat på riskerna. Det som blir kvar efter ombildningarna är eftersatta lägenheter för de allra fattigaste. Det kallas social housing.
Det är där vi ska bo.
Christiania har förstås varit mycket mer än tak över huvudet. Frånsett exotismen visar den omfattande turismen att det finns en stor nyfikenhet på andra sätt att leva. Det räcker inte med ett Christiania.
Kanske är det så att behovet av andrum till och med är större här än i fattigare länder. Här, där kraven på tillväxt slår knut på varje försök till kretslopp.
