Ramberättelsen är deckarens: pensionerade tulltjänstemannen Martin Udde hittas död i sitt hus i Pajala och stockholmspolisen Therese Fossnes från Rikskrim tillkallas för att leda mordutredningen. Udde har mördats med ett fiskeredskap, ett laxljuster. Han har också ett rykte om sig att ha varit en riktig skitstövel så det råder ingen brist på misstänkta precis.
Och Pajala är tydligen där allt händer för förutom mordet så tuttas det eld på ett helt hus och en man som inte finns försvinner. Samtidigt pågår en stöldturné utan dess like i stugorna. Tjuvarna stöter dock på patrull när de får för sig att göra inbrott hos en gubbe som är segare än någon annan, men så har han också förtjänat sin LKAB-guldklocka efter 33 års gruvarbete. Gällivare tingsrätt och pajalapolisen har med andra ord häcken full, allt hänger ihop på ett eller annat sätt och rötter förgrenar sig både hit och dit. Formalin, en stor råttfälla, varsel och en mystisk man i iögonfallande jacka som springer runt på Stockholms gator har också sin rättmätiga plats i denna brokiga berättelse.
Mitt bland ond bråd död och andra hemskheter finns naturligtvis rum för kärlek, om än med förvecklingar. Therese Fossnes faller för mordmisstänkta Esaias Vanhakoski, en riktig norrbottnisk karlakarl i skogshuggarskjorta som till hennes förvåning visar sig föredra sushi framför renkött.
Kärlekshistorien ger Niemi ett ypperligt tillfälle att illustrera diskrepansen mellan Norrland och Stockholm, den av hatkärlek fyllda relationen mellan urskogen och storstaden. Att möta Pajala genom Therese ögon och Stockholm genom Esaias är både underhållande och ögonöppnande. Deras respektive fördomar kommer på skam minst lika ofta som de bekräftas. Therese behöver inte stå i kö på Svensk Kassaservice i Pajala och Esaias hänger på plattan och tittar på knarkarna.
Niemi bevisar att ingen genre är honom främmande så varför nöja sig med kriminal-historien? Han skriver framförallt om människor och relationer samt gör det med en stor portion humor. Mikael Niemi verkar också ha den berömvärda avsikten att under tiden bilda sin läsare. Tornedalen och finska språket tar rum i romanen och Sveriges historia och får i alla fall mig att känna mig mer upplyst än innan.
Mannen som dog som en lax är faktiskt fruktansvärt finurlig och rolig. Trots att det ibland kan bli lite väl mycket berättarglädje med broderier både åt det ena och andra hållet. Och slutet känns aningens nödbett men i det här fallet är det inget att gå i taket för.