Tröst är en bok om orsak och verkan samt försvinnanden. Men den handlar också om inledningar, mittpartier och avslut. Romanens ram är dagboksanteckningar skrivna av Edvin Strand som plötsligt slutar älska sin fru, börjar grubbla över livet och tappar fotfästet en smula. Han hamnar av misstag under epitetet privatdetektiv i Gula sidorna, trots att han egentligen är en sparsamt engagerad trollkarl. Edvin beslutar sig för att göra det bästa av situationen. Han slutar att gå till sitt vanliga jobb och fördriver sina dagar med spaning, mestadels på puben Ølhunden, där han för noggranna anteckningar såsom det skulle anstå en skicklig privatdetektiv. Edvin har en högt älskad son som heter Isak, två vita trollkarlsduvor på taket som heter hon och han samt en galet skönsjungande granne. Edvin har också ständiga feberliknande drömmar om musikalfrälsta kirurger som vill skära i honom.
Läsaren tas med på berättelser som vecklas in och ut. Om Henry Lamm som outtröttligt bygger på en evighetsmaskin, konstnären Lill-Henry Lamm och en död mans dagbok. Berättelsernas nav är den återkommande refrängen om torsdagen den 18 januari 2004, dagen då Edvin upphör att älska sin fru någon gång mellan 16.45 och 16.55.
Resultatet blir en ut- och invecklad, något rörig prosa som slirar en aning trots det levande och varma språket. I Tröst blir det fågel, fisk och mittemellan i en salig blandning och när berättelsen för ett ögonblick svärtar och smärtar till så rör den sig raskt vidare, vilket är synd. En intressant berättarteknisk aspekt är de små detaljer i historien som upprepas senare i ny tappning och ny kontext. Det finns en annan norrman som är mästare på det, Jan Kjærstad. Jens M. Johansson når dock inte riktigt upp till hans finess. Med tanke på dessa upprepade detaljer och romanens utformning i övrigt är det svårt att undgå att dra vissa paralleller till Kjærstads Förförar-trilogi
Tröst är inte första boken jag läst på sista tiden med temat; man med medelåldersångest och existentiell kris som vandrar runt stan på meningenmedlivet-promenad. Det finns ett gäng sådana romaner. Kanske är det så att det finns fullt av män som strosar runt på nattliga irrfärder under gatlyktans sken, eller sitter håglösa över kaffekoppen på ett café, alternativt ölen på krogen, och undrar över om det verkligen var så här livet skulle bli och vart de stora rosenröda planerna egentligen blev av. Men det känns traditionellt och inte speciellt originellt.