Radions morgonprogram diskuterade vilken bild som bäst symboliserar kriget. Inte helt överraskande valdes bilden av Ezzeldin Abu al-Aish, den palestinske läkare som i direktsändning skrek ut sin förtvivlan då tre av hans döttrar just dödats av en israelisk granat.

– Blodet isades i mina ådror, sade journalisten Moti Kirshenbaum.

Den känslan delar han med alla israeler jag känner. Tragiskt nog tog det tre veckor innan det palestinska lidandet i Gaza fick ett mänskligt ansikte i israelisk tv. Typiskt nog krävde det att den drabbade var en hebreisktalande läkare och fredsvän med många israeliska bekanta. Andra palestinska föräldrar vars barn dödats i kriget förblev lika anonyma som om de hade fallit offer för någon bortglömd konflikt i Afrika.

Bilden som får symbolisera kriget för min egen del är ingen bild utan ett mail som jag fick från min vän Ruthy, doktorskandidat i genusvetenskap, i början av januari.

”Sitter just nu i biblioteket på Haifas universitet och ser några dussin studenter jagas av ungefär lika många magavnikim (gränssoldater)... det är helt surrealistiskt eftersom demonstrationen var stillsam. Jag har svårt att beskriva den groteska scenen… de upprymda fullt beväpnade soldaterna, studenterna som förgäves försöker undvika konfrontation, faktum att universitetet kallade in en sådan säkerhetsstyrka och inte tillåter protest. Tyvärr lyckades jag inte ta några bilder med min mobiltelefon. Värre – jag tror inte att bilderna skulle ha gjort någon skillnad”.

Sammanlagt runt 800 personer arresterades under demonstrationerna mot kriget.

– Verkligheten är helt dikotomisk, säger Ruthy. Antingen är du patriot, eller så är du Hamasanhängare. Samtidigt hänger hotet om en akademisk bojkott ständigt över oss. Det finns inget mellanläge, inget utrymme för en alternativ diskurs.

Känslan är välbekant. Mina arbetskamrater gör stora ansträngningar att övertyga mig om att kriget var oundvikligt, att alla palestinska civila offer bör skyllas på Hamas och att den antiisraeliska opinionen utomlands endast beror på Europas många muslimer plus att israelerna är usla på PR – ett rätt kul argument om man också roar sig med att läsa de utläggningar om den ”sionistiska propagandamaskinen” som frodas på svenska vänsterbloggar. Parallellt får jag mail från svenskar som frågar ”hur ni i Israel kan förklara att ni bombar palestinierna”.

För min vän Nouha, palestinska från Nasaret, är det värre.

– På kvinnoorganisationen där jag jobbar är det rätt OK, säger hon. Men på colleget är det hopplöst. När jag protesterar mot kriget blir jag stämplad som Hamasanhängare fast jag inte alls stöder deras ideologi. Men det värsta är ändå min svåger som är polis. ”På dem bara, de måste slå dem hårdare...” Jag sade till honom att så där talar inte ens mina judiska vänner.

Det enda som tröstar i denna avgrundsdjupt deprimerande situation är vänner som vägrar att ge upp och låta hatet och extremismen ta över. Mina hedersmedaljer i det här kriget går därför till människor som aldrig syns i tv, varken i Israel eller utomlands – mina palestinska vänner Nouha, Areen, Khaled och Ali. För en vänskap som består, trots att konflikten bildligen och bokstavligen sliter människor i bitar. Finns ni, finns hopp.