Turerna kring EU:s olagliga terrorstämpling av den iranska motståndsgruppen Folkets mujahedin har nu gått så långt att det är svårt att finna ord för att beskriva situationen. Redan för ett år sedan var läget oacceptabelt, men då verkade ändå möjligheten finnas att det som skett berodde på något slags misstag, slarv på tjänstemannanivå eller liknande. Stackars ansvarige ministern Carl Bildt kanske inte visste vad som pågick. Men efter det senaste årets utveckling finns ingen tvekan om att Bildt hela tiden varit fullt medveten om att de ministerrådsbeslut han medverkat till varit olagliga.

Under 2008 har det kommit ytterligare tre domstolsbeslut gällande EU:s terroriststämpling av Folkets mujahedin. Var och en som följt fallet visste redan före dessa nya domslut att terrorstämplingen av Folkets mujahedin var olaglig, därom rådde inget tvivel efter de tidigare domstolsbesluten som kommit under 2006 och 2007.

Sammantaget är det nu fem olika domstolsbeslut i europeiska domstolar som alla förklarat att terrorstämplingen av Folkets mujahedin är olaglig. Nedan används förkortningarna CFI (Court of First Instance of the European Communities) och POAC (Proscribed Organisations Appeal Commission):

• EU:s domstol CFI, domslut den 12 december 2006.

• Brittiska POAC, domslut den 30 november 2007.

• Brittiska Court of Appeal, domslut den 7 maj 2008.

• EU:s domstol CFI, domslut den 23 oktober 2008.

• EU:s domstol CFI, domslut den 4 december 2008.

Gång på gång har ministerrådets beslut att terrorlista Folkets mujahedin förklarats olagliga i domstol, och gång på gång har ministerrådet trots domstolsbesluten hållit kvar Folkets mujahedin på terrorlistan. Detta mönster har nu upprepats så många gånger att en genomgång av alla turerna i detalj, med ministerrådets alla patetiska ursäkter till varför man trotsar domstolarna, skulle bli alltför långrandig för en sådan här artikel. Den som vill ha alla detaljer rekommenderas att läsa domstolsbesluten, som alla är öppet tillgängliga via domstolarnas hemsidor.

I stället för att gå igenom alla detaljer kring varje enskilt domstolsbeslut vill jag här fokusera på frågan om var ansvaret ligger. Det är viktigt att reda ut, eftersom det i Sverige verkar finnas en utbredd uppfattning att EU:s beslut fattas oändligt långt borta och är praktiskt taget omöjliga att påverka.

Detta är helt felaktigt, i synnerhet när det gäller besluten om terrorlistan. Besluten måste nämligen enligt EU:s beslutsordning fattas av ministerrådet med enhällighet. Varje enskild medlemsstat har alltså makt att stoppa ett listningsbeslut om man anser det felaktigt.

EU:s terrorlista uppdateras genom nya ministerrådsbeslut minst två gånger om året. De två senaste gångerna detta skedde var den 20 december 2007 och den 15 juli 2008. Båda dessa rådsbeslut har senare förklarats olagliga av domstolen CFI. Vid båda tillfällena visste ansvarige ministern Carl Bildt att det beslut ministerrådet skulle fatta var olagligt, men i inget av fallen valde han att motsätta sig besluten, som alltså fattades av ministerrådet med enhällighet.

Att ministerrådet trotsar domstolsbeslut gång på gång är naturligtvis allvarligt i sig självt, men de politiska motiven till terrorlistningen av Folkets mujahedin gör det hela till en än större skandal. Anledningen till att ministerrådet så envist vägrar lyda domstolarna är nämligen att avtal ingåtts med Irans diktaturregim. EU har lovat att terrorstämpla Folkets mujahedin som en del i förhandlingar med mullorna. Det var naturligtvis inte meningen att detta skulle komma ut, men efter att brittiske utrikesministern Jack Straw sagt det rakt ut i en radiointervju 2006 är det ingen hemlighet längre. Att rättssäkerheten i EU på detta sätt blivit en handelsvara är minst sagt olyckligt.

Just nu förbereds ett nytt ministerrådsbeslut om terrorlistan. Det nya beslutet väntas komma i mitten av januari. Då måste rådet ta ställning till om det senaste domstolsbeslutet ska respekteras, eller om Folkets mujahedin återigen ska bli kvar på listan.

Som svensk vill jag gärna tro att Sverige har modet att stå upp och försvara rättsstatliga principer i ministerrådet i ett läge där andra länder av olika politiska skäl vill strunta i lagar och domstolsbeslut. Kanske har jag fel. Kanske är Sverige inget annat än de stora ländernas knähund? Kanske deltar Carl Bildt i ministerrådets möten endast som en lydig nickedocka? Jag hoppas inte det.