Det är klart, i många år var det förstås tvärtom, då var det en brist: jag skrev för lite, för sällan. Jag tappade skärpan och flytet. Spelade för mycket, tänkte för mycket på att spela, på melodier och turnéer. Nu skriver jag som aldrig förr. Rätt bra också, nästan lika bra som jag skrev för en sisådär sex år sedan. Jag kan utan åthävor formulera mig, det jag vill ha sagt säger jag fort som blixten. Jag kan destillera texten om det är teckendeadline eller fylla ut den utan att göra alltför stor åverkan på vare sig innehåll eller stilistik.

Men så ibland bara, skit också. Som att luften går ur mig. Som jag drabbats av ett virus. Ett fysiskt, inte ett digitalt. Det är inget annat. Ett virus.

Som jag skrev i början så kan det mycket väl ha att göra med att saker sker på bekostnad av annat. Kanske skriver jag för många krönikor (på fler ställen än här, alltså) och för mycket recensioner. Och att det kanske påverkar min produktion av löptext, det mer skönlitterära och formlösa; låttexter och dikter berikas snarare av detta. Det är skönt att ha utrymme för åsikter om saker och ting i krönikor och recensioner. Det gör att dikterna och låtarna blir friare, mindre pragmatiska. Mer språk än politik. Om nu inte språk är politik. Det är en tolkningsfråga antar jag och jag är inte så intresserad av den diskussionen.

Faktum kvarstår dock. Trots den närmast oändliga mängd ämnen jag borde kunna skriva om, som verkligen och uppriktigt intresserar mig, så blir det inget med det för tillfället. Trots att ämnena i sig är i det närmaste outtömliga: fildelning, självmord, rättsväsendet, media, musik, film TV, litteratur. För att skumma på ytan alltså, generalisera.

Exempelvis skulle jag vilja formulera det faktum att jag (och många med mig) inte kan släppa vissa grejer. Att jag hela tiden återkommer till barndomen, Black Flag, Velvet Underground och språkmaterialism. Jag vill bena upp den här föreställningen om att somliga skulle ha en viss mängd ord/ämnen/uttryck att röra sig med, att författare har ungefär två-tre böcker i sig (om ens det) och att det sedan bara blir variationer på dessa. Om ens det.

Och, herregud, kolla den här texten. Jag, jag, jag, mig, mig, mig. Är det inte precis den här sortens texter som gör att man hatar vissa skribenter? Inte för att jag vill bli hatad (men om: fair enough) men ibland går man så långt in i sig själv för att hitta något att berätta att man inte ser att man gått vilse. Man tror sig vara allmängiltig, men man har skådat så långt in i sin navel att man inte ser verkligheten för allt ludd. Det är lätt att tro att skribenten i fråga (alltså, eh, jag) tror sig vara märkvärdigare än sina läsare, sina presumtiva läsare. Men i själva verket handlar det om något annat, det handlar om motsatsen. Man har lovat någon, till exempel en redaktör, text av en viss längd till ett visst datum. Och i stället för att svika ett löfte förnedrar man sig, släpper ifrån sig en undermålig text utan vare sig mening eller innehåll.

Som den här. Och den enda som verkligen drabbas av textens värdelöshet, den enda den slår tillbaks på är upphovsmannen själv. I det här fallet är det jag. Fan också.