Recension


Fria Tidningen

Undergångsdiktaren har funnit ro

Bruno K Öijer har skrivit ännu en mästerlig diktsamling. Det har gått sju år sedan han med Dimman av allt avslutade sin trilogi och drog sig undan på obestämd tid. Det är inte Öijers första längre hiatus. Innan han påbörjade sin trilogi hade ett helt decennium förflutit, sedan han senast satte punkt med Giljotin.

När han så i mitten av nittiotalet, efter spekulationer om att han hade tystnat, åter trädde fram i offentlighetens ljus, var det med ett nytt, avskalat uttryck. Upprorets och versalernas tid var uppenbarligen förbi – tilltalet i trilogins första bok Medan giftet verkar var mer lågmält och återhållet. Diktjaget sörjer en förlorad mor och en förlorad värld. Den personliga förlusten ställs i dikterna jämte en sorgesång över hela vår civilisation – en sång som ibland mer liknar en mörk besvärjelse.

När nu Öijer med Svart som silver, efter att ha ”misslyckats sätta punkt”, åter tar upp pennan frammanar han på nytt flera av trilogins scener och teman. Boken bör nog därför snarast ses som ett efterspel till trilogin. Där vänder diktjaget sig inåt, blickar bakåt och söker rolöst de förlorade ord som kanske skulle kunna förklara allt, något slags mening, eller åtminstone ett sätt att försonas med existensens grundvillkor och förlika sig med sin saknad. Till slut, i den sista dikten, sänker sig ett lugn som dimma över landskapet, allting sover. Sökandet och sörjandet är över.

Ur denna stämning tar dikterna i Svart som silver form. Det hotfulla, de mörka gestalter som rörde sig på många av trilogins diktscener, är borta. Diktjaget tycks slutligen ha funnit ro bortom allt: ”dom viktiga åren/och hela mitt förflutna/verkar så avlägset/men ligger ändå tätt intill/ håller armen om mig när jag sover/och får allt tungt och värdelöst att släppa taget/lossa sitt grepp om mig”.

Den lugnare tonen till trots är udden mot samhället fortfarande lika vass. Öijer finner sig tillrätta i den outsiderposition som han intagit under hela sitt författarskap. Det samhälle som han tidigare beskrivit som ett ”avlångt ishjärta”, ett ”sadistiskt urberg”, beskrivs nu med svart humor i rader som ”det dagliga tuggandet om vädret, samhället och andra sjukdomar”.

Samhället ställs mot naturen, det moderna mot det ursprungliga. Det är ett återkommande tema hos Öijer. I trilogin finns flera postapokalyptiska visioner av hur naturen har slagit tillbaka, städer som är övervuxna av växter, eller slukade av havet. I Svart som silver är gesterna emellertid mer återhållna. Öijer visar oss en skyskrapa som längtar efter att lämna staden och rulla av sig alla gifter, och i en annan dikt får vi lyssna till klagandet från de träd som slaktats till bord och stolar. Undergångscenerna är emellertid ersatta av en i sammanhanget mer beskedlig storm: ”en bra storm/en fantastisk storm” som fäller allt i sin väg och ”kastar sitt människonamn rakt ut i havet”.

Naturen är inte bara vild och stormande. Den inger också lugn. Åsynen av hur löven tar hand om varandra i blåsten, av hur de matar sina små med regnstänk, ger diktjaget en stilla påminnelse om att det finns någonting gott som gror under stadens kalla cementytor. Himlavalvet blir i en annan dikt en ”gnistrande minneslund” över alla som levt. Stjärnorna gör inte ensamheten och övergivenheten mindre, men, konstaterar Öijer, de gör att ensamheten och övergivenheten känns mer betydelsefull.

Med bilder som dessa är det uppenbart att Öijer numera, både hantverksmässigt och sett till tematiken, med största värdighet bär den romantiske dikthjältens slängkappa. Det som i början av hans författarbana kunde uppfattas som effektsökande poser har med tiden renodlats till ett alldeles unikt och ärligt uttryck. När jag ser honom i en intervju hålla en fjäderpenna i sin hand känns det bara naturligt. Han har fullständigt smält samman med sin scenpersona – växt i sin slängkappa.

Fakta: 

Poesi

Svart som silver

Författare Bruno K Öijer Förlag W&W

ANNONSER

Rekommenderade artiklar

Drabbande kärleksbudskap från Blameful Isles

Recension

Blameful Isles is dope! Det skrev Talib Kweli på sitt Facebookkonto efter att ha upptäckt det svenska bandet Blameful Isles. Så rätt han har i detta. Lysande på de tre föregående albumen och än bättre på nya dubbelalbumet Pleroma, skriver Tobias Magnusson.

Fria Tidningen

Mossiga noveller om manlighet

Recension

Gemensamt för novellerna i Grand danois är ensamhet. Manlig ensamhet. Skickligt skrivet men mossigt innehåll, tycker Tobias Magnusson.

Fria Tidningen

© 2024 Fria.Nu