Serier

Den trend med allt intimare självbiografiska skildringar, som sedan en tid kunnat skönjas i samtidslitteraturen och nu som bäst kulminerar med debatten kring Lars Noréns En dramatikers dagbok tar i och med Simon Gärdenfors Simons 120 dagar steget över till seriemediet.

Hiphoparen och serieskaparen Gärdenfors berättar i sin nya bok om hur han i sviterna av en begynnande trettioårskris ger sig ut på drift, för att i Kerouacs hjulspår leva luffarliv. Men bara i 120 dagar och ett ytterst välplanerat sådant, som noggrant dokumenteras för att bli den bok som läsaren håller framför sig.

Gärdenfors följer en på förhand grovt skisserad rutt genom Sverige från Malmö i söder till Kiruna i norr, med övernattningar inbokade hos både vänner och vilt främmande personer, som anmält sig villiga att öppna sina hem för honom.

Det självbiografiska berättandet har länge haft en stark position i serievärldens undergroundkultur. Genren är för svenska läsare kanske mest känd genom Mats Jonsson och Åsa Grenvall. Deras naivistiska stil och nakna, självutlämnande berättande har blivit stilbildande, och på senare år har det talats om en inflation i självbiografiska serier på landets serieskolor. Men Gärdenfors sticker ut, genom att med sin resa och alla förhållningsregler, skapa en ram för sina upplevelser och därmed mycket medvetet och effektivt dramatisera sitt liv.

Gärdenfors går dessutom längre och närmare än tidigare, när han, ibland ganska hänsynslöst, utlämnar, inte bara sig själv och sina brister utan också andra och deras dito.

Som tack för gästfriheten låter han ofta värdarna figurera i sin seriebok – vare sig de vill eller inte. Han tycks inte väja för något. Under resans 120 dagar av synd, titeln anspelar på ”Sodoms 120 dagar”, hinner han bland annat söka meningen med livet i en knarkkaktus, ligga med olovligt unga groupies, mordhotas, misshandlas av ett ungdomsgäng, supa, tröttna på att supa, drabbas av panikångest, knarka, knarka, knarka, låta en lovande kärlekshistoria rinna ut i sanden, ha mer sex och dricka ännu mera sprit.

Det går så långt att han ungefär halvvägs på sin resa sitter och våndas över alla som han kommer att såra när boken kommer ut. Känns det här igen?

Beröringspunkterna med vår store dramatikers dagbok är fler, och de stannar inte vid en bisak som att också Simons 120 dagar saknar sidnumrering. Även här finns ett stort ego som i konstens namn tar sig rätten att använda sina medmänniskor som statister i sitt livsdrama. Emellanåt är Simons 120 dagar ett ganska underhållande sådant, men jag känner mig ändå rätt tom när jag lägger ifrån mig boken. Känslan påminner om det milda obehag som brukar infinna sig när jag vid något tillfälle fastnat lite för länge framför en dokusåpa.

Och möjligen är det i realitygenren som Simons 120 dagar hör hemma. Läsaren bjuds en likartad dos förnedringshaltig realityunderhållning. Gärdenfors använder också frekvent dokusåpans dramaturgiska nödlösning: blir det för händelselöst – in med lite sprit, eller som oftare i Gärdenfors fall, droger, så börjar de inblandade snart bråka eller, ännu bättre, knulla.

Det som räddar Simons 120 dagar är bildberättandet. Bilder med skarpa, tjocka konturer ger varje scen något statiskt över sig. Det skapar en suggestiv kontrastverkan, som fångar det faktum att Gärdenfors vinddrivna figurer, trots sitt kringflackande egentligen inte kommer någonstans. De står stilla, till synes stämplade i sina rutor.