I nöden prövas vännen, brukar det ju heta. Många hävdar också att världen nu är i nöd, i form av klimathotet. Men i USA kretsar presidentvalet just nu kring en annan nödsituation – medelamerikanens problem att ha råd med bensinen. I nuläget är bensinpriset i USA uppe i för amerikaner chockerande höga 6,30 kronor per liter. Det är mindre än hälften jämfört med priset i Sverige, men i USA är nu detta chockerande ”höga” bensinpris en av de största valfrågorna.

Att avskaffa bilen är det inte tal om. Obama som i onsdags formellt blev vald till demokraternas kandidat har ansetts vara den mest miljövänlige av de två presidentkandidaterna, men det egentligen enda skälet till den stämpeln är att han varit för en satsning på nästa generations biobränslen. Bilarna ska alltså fortsätta rulla, och det gör de väldigt mycket i USA. Städernas infrastruktur är helt uppbyggd utifrån att folk ska färdas långa sträckor mellan hus (i ytterområden), stad och köpcentra i sina bilar.

Den amerikanska bolånekrisen har fått mycket uppmärksamhet här i Sverige, men huspriserna i USA faller också på grund av att det ”höga” bensinpriset gör hus i ytterområdena kostsamma att äga.

I nöden prövas vännen, som sagt, och ”miljökandidaten” Barack Obama lovar nu att han vill börja ta av USA:s oljereserver för att tvinga ner bensinpriset, allt för att USA:s medborgare ska kunna fortsätta tuffa på i sina bilar. Hans konkurrent om presidentposten McCain vill att USA öppnar upp för nya oljeborrningar till havs, vilket även Obama nu sagt sig vara öppen för. Anledningen till dessa omsvängningar är den ”energikris” som USA sägs ha hamnat i, med det historiskt ”höga” bensinpriset.

Till och med kärnkraften, som sällan gett några politiska pluspoäng i USA, används nu av McCain i valkampanjen som något att satsa på för framtiden.

Miljön står alltså lågt i kurs, nu när presidentkandidaterna ska gå hem i bilens förlovade land. Anledningarna är förstås flera. Av färska redovisningar framgår att den amerikanska bil- och oljeindustrin pumpar in stora pengar i presidentkampanjerna, vilket knappast miljörörelsen kan göra. Så styrs den amerikanska politiken. Knappast särskilt demokratiskt, men det är ett politiskt faktum.

Men det handlar också om hur man bygger upp ett land. Städer som byggs helt utifrån biltrafik försätter invånarna i ett privatekonomiskt behov av billig bensin. Därför är det intressant att dra paralleller till vår egen verklighet i Sverige, där biltrafiken också ökar. De områden i Stockholm som växer allra mest befolkningsmässigt – Värmdö, Nacka och Vaxholm – är också områden som saknar tunnelbanelinjer, och trots att planer på att lösa det funnits länge skjuts det hela tiden på framtiden.

Obamas löften om att sänka växthusgasutsläppen med 80 procent till 2050 klingar allt tommare i takt med hans löften om att fixa lägre bensinpriser och ökad bensinproduktion. På samma sätt klingar våra svenska politikers löften om ”klimatmedveten” politik tomt när man låter biltrafiken växa med bilanpassad stadsutbyggnad.

Den kanadensiska debattören Naomi Klein dömde nyligen ut övertron på Obama, och påpekade att det kommer krävas en stark miljö- och fredsrörelse för att påverka hans kommande regering till någon vettig politik. Det mesta tyder på att USA med eller utan Obama kommer att förbli en miljöpolitisk gangster på den globala arenan.

Det minsta vi i Sverige borde kunna göra är att undvika de misstag som gjort USA fast i en vansinnig låsning vid massbilism (och annat energislöseri). USA borde förstås också förmås att svänga om från sin vansinniga miljöposition, men det kan nog bara lyckas genom en internationell och nationell press. Där hjälper knappast en ny president.