Inledare


Lennart
Fria.Nu

Låt oss tala mer om kvinnans underliv

Det har varit mycket prat om den såkallade mödomshinnan den här sommaren. Den där hinnan som egentligen inte finns, men som det ändå utfärdas intyg på eller görs operationer för att ”återställa”. Debatten om det rimliga i att landstingsläkare spelar med i mödomshinneleken genom att utföra dessa ingrepp, och det på skattebetalarnas bekostnad till och med, har varit livlig och jag har inte mycket att tillföra den – utom det att vad som är rimligt kanske ter sig sekundärt för en läkare som konfronteras med en livrädd kvinna, och att detta i sin tur är högst mänskligt.

Men jag kan konstatera att fokus som vanligt ligger på de där andra kulturerna. Nu vill jag direkt påpeka att jag inte känner någon större sympati för dem som förnekar existensen av hederskulturer, och att jag förstår att den västerländska majoritetskulturen, där det visserligen florerar myter omkring det där med kvinnors kön men där det i allmänhet inte är potentiellt livsfarligt att ha sex som ogift tjej, ter sig mindre angelägen att ta upp som problemområde i diskussionen. Och väl på ett sätt också är det. Men det hindrar inte att vi borde vara lite mer uppmärksamma på hur denna vår majoritetskultur ändå bidrar till att upprätthålla den dödliga mödomshinnemyten.

Ett exempel är min förpackning med tamponger av välkänt märke (inte det mest miljövänliga mensskyddet, jag vet, men det är inte så lätt att lära gamla hundar sitta, det vill säga få medelålders kvinnor att fatta det där med menskopp). I bipacksedeln står: ”Första gången du har mens är mödomshinnan oftast tillräckligt mjuk och elastisk för att du ska kunna använda OB utan att skada mödomshinnan.”

Viktig, relevant och korrekt information? Andra exempel är de populärkulturella fiktioner där rättsläkare frankt hävdar att det kvinnliga mordoffret var oskuld (jag har sett två sådana fall bara under de senaste månaderna) – trots att det enligt nuvarande gynekologisk ståndpunkt i de allra flesta fall är omöjligt att avgöra huruvida en kvinna haft penetrerande sex eller inte.

Förvisso behöver fiktion inte alltid följa fakta. Men motivets förhållandevisa popularitet är anmärkningsvärd och borde göra oss eftertänksamma.

Kvinnans underliv är dessvärre fortfarande okänt område i alldeles för hög utsträckning. Ett sätt att avmystifiera det är att tala mer om det. Låt oss tala mer, vi som kan tala utan att vara rädda, om det där med att ”förlora oskulden”. Om vad som faktiskt hände, och inte hände, oss den första gången. På mig var det då inget som sprack. Och det blod som kom andra eller tredje gången var inte rött utan brunt, mer som en missfärgad flytning. Hur var det för er?

ANNONSER

© 2024 Fria.Nu