Tätt intill dagarna handlar om hans mor Güllü, som många svenskar träffade redan 2003 när Can berättade om henne i sitt hyllade sommarprogram. Hösten 2004 får Güllü diagnosen levercirros. De åtta syskonen och fadern turas om att vårda henne hemma i miljonprogramlägenheten utanför Skövde.

Under de många vaktimmarna hinner Mustafa Can grundligt fundera över modern och relationen till henne. Trots att han var populär i skolan skämdes han när mor kom till luciafirandet i sjal medan kompisarnas mammor hade glitter i håret. När kompisarna åt Skogaholmslimpa lagade Güllü myntadoftande grytor och bakade eget bröd. Mustafa Can beskriver mycket rakt och enkelt hur det är att leva i dubbla kulturer så att inte bara nysvenskar kan känna igen sig.

'Jag älskade en främling' skriver han när han inser att han inte känner sin mor, trots att hon alltid vårdat och matat honom. De sista veckorna i hennes liv - och även månaderna efter att hon dött - försöker han lära känna henne. Han sitter vid dödsbädden och försöker få modern att berätta om sitt liv.

Efter begravningen går han runt i den kurdiska byn och frågar mostrar och vänner vem hans mor var. När han bara får höra hyllningar om vilken god och osjälvisk människa hon var blir han till slut irriterad: någon dålig sida måste hon väl ändå ha haft?

Mostern säger något tänkvärt: 'Det är som om människan i ditt land - ja, ditt land eftersom du aldrig flyttar tillbaka hit - har det så väl förspänt att hon måste söka efter sorger som egentligen inte finns, att hon måste finna och fästa en smärta i sin själ för att fylla den med annat än mättnadens belåtenhet, att hon måste vältra sig i uppdiktade, själsliga minnen för att känna att hon överhuvudtaget lever.'

Skildringen av föräldrarnas liv i byn i Kurdistan på 1960-talet låter som en skildring av fattigsverige på 1800-talet. Man kan inte bli annat än ödmjuk av att läsa om hur hårt de arbetade och hur de strävade vidare trots att de förlorade sju barn eftersom de inte hade tillgång till läkare.

Det är svårt att avsluta en bok, och sista kapitlet där modern får tala från andra sidan graven tillför inte så mycket. Men Mustafa Can är ändå värd all den medieuppmärksamhet han får - alla svenskar bör läsa Tätt intill dagarna och få lite perspektiv på sina liv.