Den nya vetskapen gör honom besatt av Tyskland, och som vuxen väljer han att studera på läkarlinjen i Västtyskland. Några år senare får han möjlighet att resa till Leipzig i öst tillsammans med en turnerande teatergrupp. Under de få dagarna hinner han både förälska sig i och svika en flicka som han bara känner som Snowleg, en engelsk version av det isländska Snjójaug. Snowleg vill följa med honom till väst men i sista stund låtsas han inte känna henne av rädsla för de otäcka stasiagenterna som hör och ser allt.

Han reser ensam tillbaka till väst, men han kan inte glömma henne. Nästan tjugo år går utan att han lyckas ha några varaktiga kärleksförhållanden. Han försöker dämpa skuldkänslorna och tomheten genom att vara en engagerad läkare. Så rivs Berlinmuren och han får åter möjlighet att resa till öst för att leta efter såväl Snowleg som sin far.

Det här kanske låter som en ganska spännande historia om skuld, förtryck och den stora kärleken. Och det är en bladvändare - man läser vidare för att få veta hur det går. Men det är ingen bra roman. Det är naturligtvis en helt subjektiv känsla - men boken igenom tycker jag att Peter är en osympatisk, självupptagen typ, en ulv i fårakläder. I samma stund som han får veta att den far han har växt upp med inte är hans biologiska pappa blir han kallsinnig mot sin familj och lämnar dem så fort han får chansen. Jag har också svårt att tro på hans kärlek till Snowleg - han lyssnar inte på henne utan är helt upptagen av sin egen åtrå och senare sina skuldkänslor.

Jag menar verkligen inte att huvudpersonen i en roman måste vara sympatisk - i en bra berättelse blir det ofta intressantare om huvudpersonen har onda sidor. Men Snowleg känns bara som en konstruerad historia och jag tror aldrig på Peters misär och starka drivkraft att finna sin far och Snowleg.

Språket är klanderfritt, men också utan finesser. Dessutom har Nicholas Shakespeare en tendens att bli tjatig; jag kan inte låta bli att undra om hans efternamn är en anledning till att han flera gånger måste låta sina karaktärer säga att de 'avskyr teater'?