Det är familjen Hermansson som samlats för att fira pappa Karl-Eriks 65, och dottern Ebbas 40-årsdag och där man efter helgens slut konstaterar att två personer saknas.

Nessers stil är som vanligt eftertänksam och mänsklig, det är svårt att sätta ord på det sätt vilket Nesser talar till mig, men det handlar mycket om närheten och realismen i hans personporträtt. Jag brukar säga att han är Sveriges svar på Paul Auster. Detta visar sig inte så mycket i denna nya bok som den gjort i serien om poliserna i Maardam eller i de av hans böcker vi i kretsen brukar kalla "deckare som inte är deckare", men jag har en känsla av att man inte heller i den första boken om Van Veeteren kunde veta vilken trogen vän och följeslagare man småningom skulle få i den filosofiske kommissarien. Jag måste i förbigående få säga att det upplägg Nesser genom bokserien om Maardam gjorde inför den sista boken Fallet G helt saknar motstycke inom svensk kriminallitteratur.

Upplägget är att Karl -Erik och hans fru bjuder hem sina vuxna barn med familjer att fira dessa födelsedagar i lilla Kymlinge (vanan trogen har Nesser hittat på detta samhälle, mycket snyggt grepp, för att kunna handskas som han vill med miljön misstänker jag). Många kan säkert känna igen sig i de känslor familjemedlemmarna har inför sammankomsten, pakter, besvikelser, svek och gamla konflikter finns det gott om i familjen. Som om det inte räckte med detta har sonen i familjen gjort bort sig rejält i en dokusåpa, så pass illa faktiskt att hans föräldrar planerar att flytta till Spanien bland annat på grund av detta. Ett av barnbarnen har också konstaterat att han är homosexuell. Som läsare får man god inblick i de inblandade personernas liv, tänkesätt och känsloliv, inte minst kriminalinspektörens. Man vet hela tiden mer än Barbarotti, man känner till förhållanden han inte gör, fram till en gr 8ans där man framförallt får följa Barbarottis arbete. I god Nesseranda får vi veta mycket också om inspektörens privatliv, med en skilsmässa, en mycket god relation till en fantastisk dotter, och även ett möte med en ny kvinna.

Intrigen i Människa utan hund är möjligen något för enkel för att Nesser ska kunna få några riktiga ovationer för denna bok, P1:s recensent gick så långt som att tycka att boken kunde varit skriven av vilken svensk deckarförfattare som helst, vilket jag håller med om när det gäller intrigen, men när det gäller stil och personporträtt är Nesser överlägsen även i denna bok. Dessutom hämtar storyn upp mot slutet av boken och det blir riktigt dramatiskt. För det kan man kanske säga, det är inte en spänningsroman på det sättet, skeendet är mer obehagligt, krypande och tragiskt än rafflande.

Jag gillar Barbarotti (vars far är italienare och inte har lämnat några fler spår i inspektörens liv än just detta efternamn) och ser fram emot att han ska lösa fler fall. För löser det här fallet gör han, om än kanske något för sent.