Efter kritikerrosade kioskvältare som Fucking Åmål och Tillsammans, har Moodysson rört sig in i allt tyngre konstnärliga projekt. Hans senaste film fortsätter på samma linje som föregångaren Ett hål i mitt hjärta. Denna gång längst ut på linjen vad gäller utmanande formexperiment som saknar motstycke i samtidsfilmen (videokonst undantagen).
Den poetiskt svartvita, grovkornigt filmade Container innehåller ingen enskild dramaturgisk riktning eller handling och skulle kunna tolkas som en dröm eller en titt in i en splittrad jag-bild som är tätt förbunden med populärkulturen.
Filmens berättarröst, en monoton, närmast Beckettsk fragmentarisk ljudmatta framviskad av Jena Malone, överensstämmer sällan logiskt med det som visas i bild. Den mest omedelbara tolkningen är att berättarrösten tillhör den tjocke mannen (Peter Lorentzon) som vi sedan följer genomgående under filmens gång, och att det är han som genom berättarrösten talar om att han har en ung kvinna inom sig. Klippen mellan mannen och en smal kvinna (Mariha Åberg) antyder att hon kan vara kvinnan inom honom, som han i flera scener bär på ryggen likt ett barn eller en demon.
Emellanåt rymmer Malones berättarröst också alternativa personligheter som Paris Hilton, en självföraktande mentalpatient (mannen igen?) eller Malone själv. Rösten gör oavbrutet listor och reflekterar över ett helt pussel med olika saker, alltifrån mannens ägodelar och vår tids kändisar till Gud, kärnvapen och naturkatastrofer.
Mottagandet av Container var blandat i Berlin - det fanns de som hyllade filmens experimentlusta, medan andra mest bara kände sig frustrerade över att den ena tråden efter den andra inte följs upp. Detta får man anta har varit ett av Moodyssons främsta mål med filmen - att finna en form för att fånga det flyktiga, för att sedan släppa iväg det igen och därmed också peka på filmmediets grundläggande och gränslösa egenskaper.
Nu återstår det att se vad den svenska biopubliken tycker om denna minst sagt annorlunda film när dess svenska version går upp i Sverige om knappt en månad.
Säkert är att Moodysson åter skapat något högst diskuterbart som vi aldrig tidigare sett på bioduken och att han därmed befäster sin position som Sveriges mest egensinniga, irriterande - och sevärda - filmskapare.