Tävlingssektionen, som på förhand sågs som en av de bästa på mycket länge, har kanske inte erbjudit så många glädjeämnen som man kunnat hoppas på men likväl återfinns där en del filmer av varierande kvalitet som har nya historieperspektiv gemensamt och jag kan bara hoppas att de når Sverige i en snar framtid.
Redan på andra festivaldagen visades en av festivalens absolut bästa filmer, brasilianska The Year My Parents Went On Vacation i regi av unge Cao Hamburger som tidigare gjort den uppmärksammade TV-serien Människornas stad. Filmen börjar med att tolvårige Mauro lämnas hos sin farfar eftersom hans föräldrar ska iväg på semester. Det visar sig dock att Mauros farfar inte är hemma och, vad som är än värre, han har just lämnat jordelivet. Istället blir Mauro så illa tvungen att hålla sig i huset eller i alla fall kvarteret tills föräldrarna återvänder. Sakta men säkert klarnar det att föräldrarna kanske aldrig kommer tillbaka. Hamburger berättar ur barnets perspektiv och lyckas med små medel förmedla en känslofylld och engagerande berättelse om en svår tid i Brasiliens historia som ytterst sällan behandlats på film. Därtill utspelas filmen under 1970 års fotbolls-VM i ett judiskt kvarter i São Paulo, något som möjliggör obetalbara möten över kulturgränserna.
En annan kritikerrosad tävlingsfilm i Berlin är den tysk-österrikiska Die Fälscher där regissören Stefan Ruzowitzky lyfter fram en sida av Förintelsen som inte heller den visats på film tidigare: hur det i koncentrationslägret Sachsenhausen, en bit utanför Berlin, under andra världskrigets slutskede pågick en nazibeordrad pengarförfalskningsverksamhet som i konkreta termer lyckades fyrdubbla antalet engelska pund i världen och därmed ställde till det för de brittiska statsfinanserna - en spännande historia kryddad med strålande rollprestationer som öppnade upp åtminstone mina ögon för något som inte nått mig i dokumentärväg tidigare. Die Fälscher är en värdig arvtagare till den hyllade Hitler-filmen Undergången och visar på en ny historisk våg inom tysk film där andra världskriget förblir en kreativ krutdurk att ösa ur.
Kritikerna här nere har även öst lovord över den franska Les Temoins av Andre Techine, en i mitt tycke alltför dialogburen urtyp till festivalfilm som dock tar upp en viktig, alltför sällan behandlad tråd i vår närhistoria, nämligen framväxten av AIDS-viruset, i detta fall i det franska samhället. Filmen bygger på ett enkelt ramverk - som kompliceras av att en av karaktärerna håller på att skriva en roman om allt som händer - men storheten ligger i att regissören på ett intimt plan lyckas förbinda virusets tidiga historia med trovärdiga rollporträtt, gestaltade av några av Frankrikes främsta skådespelare.
Danske Bille August väljer i sin tävlingsfilm Goodbye Bafana att fokusera 1900-talets sydafrikanska frihetskamp, närmare bestämt Nelson Mandelas fängelseår, men gör det genom ögonen på apartheid-regimen och i synnerhet den fängelsevakt som följde Mandela från anstalt till anstalt. Det är naturligtvis en intressant infallsvinkel och en berättelse väl värd att berättas men trots fin rollista och påkostad produktionsapparat, lyckas August inte etablera någon tydlig identifikationspunkt i filmen - något som gör att man i slutändan inte bryr sig särskilt mycket om vad som händer under de 140 minuterna i biomörkret.
I skrivande stund har priserna ännu inte delats ut i Berlin men jag skulle inte bli överraskad om åtminstone någon av dem hamnar hos ovanstående filmer, alster som inte bara pekar på nya perspektiv i det förflutna utan även nödvändiggör en mer uppmärksam syn på vår egen samtid.