Egentligen utgör själva jubileumsfirandet en sanning med modifikation. Göteborgs filmfestival fyllde nämligen aldrig tretton år – av vidskepliga skäl hoppades festival nr 13 över och publiken gick direkt från nr 12 till nr 14. För statistiker är årets festival alltså bara den 29:e i ordningen men för oss andra är det klart berömvärt att föregripa jubileumsfestligheterna med ett helt år.
Fredagens gripande invigningsfilm var svensk, men regisserad av en av nordens mest hyllade regissörer, finske Klaus Härö, som efter Guldbaggebelönade Den bästa av mödrar tar itu med ett nytt smutsigt kapitel ur Sveriges närhistoria i Den nya människan. Filmen utspelar sig 1950 och handlar om sjuttonåriga Gertrud som blir placerad på ett arbetshem för unga kvinnor där hon snart inser att biljetten ut i friheten heter sterilisering.

Nordisk film har alltid utgjort ryggraden i Göteborgs filmfestival, även om det internationella programmet växer för varje år och numera innefattar närmare 200 långfilmer. Utöver Den nya människan tävlar sju nya filmer om det prestigefyllda Nordiska filmpriset som förutom äran består av 100 000 kronor och Ernst Billgrens mosaikbeklädda skapelse Filmdraken. De två övriga svenska tävlingsbidragen är Johan Klings Darling och den lovande svensk-finska samproduktionen Kid Svensk av Nanna Huolman. Dessutom hyllar festivalen den svenske kortfilmskungen Jens Jonsson med en maratonvisning av åtta av hans kort- och novellfilmer – i närvaro av regissören själv.
Vidare visar Ingmar Bergman att han ingalunda lämnat varken den svenska eller internationella filmarenan när han tillsammans med en internationell jury delar ut den första The Ingmar Bergman International Debut Award till en debutant som i sin film behandlar en i vid bemärkelse existentiell tematik och som har ett dynamiskt eller experimentellt förhållande till de filmiska uttrycksmedlen. Bland de fem nominerade regidebuterna finns flera av festivalens riktiga pärlor, exempelvis Andrea Arnolds redan i Cannes prisbelönta Red Road och Norges Oscarskandidat Reprise. Samtliga prismedel är starkt Bergman-anknutna: eller vad sägs om en graverad sten från Fårö, en Fårö-resa och en dvd-samling Bergman-filmer?

Filmutbudet på festivalen är emellertid rikare än så och rymmer alltifrån Lars von Triers senaste Direktören för det hela där han introducerar sitt nya koncept lookey (en slags gåtor i filmen som inte har med handlingen att göra) och de omtalade Venedig-bidragen Hollywoodland och Infamous, den senare ännu en kritikerfavorit om författaren Truman Capote, till Death of a President, en science fiction-dokumentär (!) om politik, medier och jakten på en påhittad presidentmördare. Festivalen visar i vanlig ordning också flera tungt Oscarstippade filmer, däribland Stephen Frears The Queen och Bill Condons Dreamgirls som båda tidigare i veckan överöstes med Oscarsnomineringar.

Fastän det kan vara väldigt lockande att se alla hyllade svenska och amerikanska filmer innan de når våra ordinarie biodukar, erbjuder festivalen en desto mer unik möjlighet att rikta blicken mot film från de delar av världen som vi i Sverige vanligtvis inte får se. I synnerhet fokuserar festivalen på två områden som i våra medier och medvetanden mest sammankopplats med krig: det forna Jugoslavien och Vietnam. Två fullmatade sektioner under de talande rubrikerna Viewing Vietnam och Under Construction visar upp ett Vietnam vars filmproduktion tagit sig ur den statskontrollerade slagskuggan, respektive länder som Bosnien, Kroatien och Serbien där man lappat ihop såren efter kriget och påbörjat ett samarbete – åtminstone på filmens område. Ett annat spännande spår är de kortfilmer man samlat från det krigsdrabbade Irak, och som bildar en intressant och mångfasetterad motpol till Iraks Oscarsbidrag i långfilmsklassen, Dreams, som också visar på festivalen.

Totalt över 450 filmer från 65 olika länder och uppskattningsvis 115 000 biobesökare som vimlar förbi, det borde vara mer än tillräckligt även för rutinerade festivalrävar, men Göteborgs filmfestival är därutöver också en mötespunkt för såväl Nordens filmare som filmintresserade. Inköpare, distributörer och film- festivalrepresentater är speciellt inbjudna men även den som inte räknas till branschen har i Göteborg en gyllene möjlighet att träffa och tala med dem som gjort filmerna – antingen i samband med filmvisningarna, eller i det populära festivaltältet som åter stoltserar på Järntorget och där festivalen för tredje året på raken också bjuder in en handfull vintervärdar, däribland Helena Bergström, Cecilia Frode, Jens Jonsson och Sven Wollter.
Det kanske bästa tillfället för frågor finns dock på festivalens seminariesektion Cinemix som bland sina trettiotal punkter rymmer många spännande internationella gäster, de flesta av dem knutna till Milos Formans storslagna Goyas Ghosts – en annan av vårens storfilmer som visas på festivalen, även om det bör nämnas att den inte lever upp till alla högt ställda förväntningar.
Utöver en så kallad masterclass med Göteborgssonen Stellan Skarsgård, som axlar titelrollen i filmen, rymmer Cinemix möten med filmhistoriska giganter som Jean-Claude Carrière, manusförfattare åt en lång rad regissörsfenomen som Jean-Luc Godard, Peter Brook och Luis Bunuel, och nu för tredje gången Milos Forman som annars tveklöst utgör festivalens stora gästnamn när han deltar på samma seminarium som Carrière. Filmens legendariske producent Saul Zaentz, som tidigare legat bakom Formans storsuccéer Gökboet och Amadeus samt exempelvis Den engelske patienten, kommer även han att hålla i en egen masterclass.

Göteborg skulle dock inte vara en filmfestival i världsklass om det inte vore för att man lyckas väga upp denna finkulturella aura på seminarieprogrammet med den karismatiske kultfiguren Lloyd Kaufman, som i över trettio år styrt på Troma Entertainment, USA:s äldsta oberoende filmbolag, och är mest känd för pubertala splatterfilmer. Kanske är det just i mötet mellan Oscarstyngda Hollywoodnamn och ökända underground-filmskapare som festivalen tar ett steg in i vuxenåldern. Ännu finns det inget som tyder på annalkande trettioårskris i Göteborg.