Sorgsen, elegant countrypop

Artist: Cat power
Album: The greatest
Bolag: Matador/Playground

På Cat Powers hemsida finns en video där hon står i en liten glänta i skogen och sjunger sina låtar. Lite ofokuserat, avskalat och väldigt fint. Just det minimalistiska och typiskt avskalade uttryck som funnits på Cat Powers tidigare skivor har på det nya albumet The Greatest till stor del fått ge vika för ett mer orkestrerat sound. Med sin hesa och djupa röst och med ett komp i bästa old-school-anda frammanar hon stundtals bilden av en ensam och erfaren barsångerska. Det är ett lite stompigt och sorgset sväng, ibland i en märklig blandning av country och soul som känns väldigt amerikansk. Det ensamma pianot i Where is my love eller den ekande gitarren i Hate låter mer som om de hörde hemma på hennes album Moon pix eller The Covers Record medan saxofonen i den svängiga Could We eller Lived in Bars visar på en ny riktning.

Åsa Norberg

Lyckad genreförvirring

Tortoise and Bonnie 'Prince' Billy
The Brave and The Bold
Domino

Bonnie 'Prince' Billy, eller Will Oldham som han också eller egentligen heter, möter otippat upp med postrockiga Tortoise på coverskivan The Brave and the Bold. Och visst är det ganska modigt att ta sig an och krama svulstigheten ur Bruce Springsteens Thunder Road och göra Elton Johns Daniel i en meditativt brusig tappning. Båda med häpnadsväckande bra resultat. Men skivan är långt ifrån en kändislåtskrivarkavalkad. Bandet och Billy har antagligen sökt ovanliga pärlor i sina skivbackar för att kunna sprida ut dem över sina egna lyssnare.
Skivan inleds med en käckt falsksjungen latinodänga, Cravo é Canela, och avslutas med en vackert ödslig version av indierockbandet Quix*o*otics låt On my own. Mest förtjust blir jag i tolkningen av countrymusikern David Hanners låt Pancho, en gringos sentimentala kärleksförklaring till en mexikansk vän i skön tryckartakt. Sjungen av Oldham bildar den en naiv karikatyr av hans egen ångestdrypande vänskapsskildring i kultlåten I See a Darkness.
Så här intressanta brukar coverskivor verkligen inte vara. Ur en avslappnad skita-i-genre-inställning växer en rolig, men stilmässigt förvirrad skapelse, som ändå hålls samman av Will Oldhams oförställt spruckna stämma. Tortoise i sin tur håller tillbaka och skapar ett mestadels kargt och kalt ljudlandskap där altcountrygubben kan vandra runt i sitt lugna mak, utan att skägget trasslar in sig i allt för många taggiga gitarrbuskar.

Hanna Kangassalo

"Fullt habil folkhemsindie"

Artist: Two Times The Trauma
"I Fell In Love With An Ocean"
Bolag: Exergy Music

Mellotroner, thereminer, en tuba och en manskör. Two Times The Trauma överlastar sin melankoliska valspop med instrument. Ursprungsidén var enligt skivomslaget (för övrigt vansinnigt fult) att "spela in ett album i det snabba och lilla formatet" men något gick överstyr. Förmodligen tur. Hade detta varit ännu ett album av underproducerad aukustisk lo-fi hade det inte varit hälften så roligt.
Nu blir det istället ganska underhållande lyssning. I sina mer översvallande stunder påminner Two Times The Trauma om en gammal Smashing Pumpkins-ballad, samma stooora gester, samma lätt kvasigotiska framtoning och samma övertygelse om att oceaner är passande ämnen för poplåtar.
Och dessutom ramlar orkestern stundtals in i en riktigt snygg popmelodi; småstudsande förstasingeln "If You Ever" är ett sådant ögonblick, "A Song My Love" ett annat. Överlag skulle Two Times vinna på att skruva upp tempot ett snäpp lite oftare, för att undvika den sega balladdimma som lägger sig över albumets senare hälft. Och den stundtals ganska klumpiga engelska lyriken skulle må bra av ett par genomgångar till.
Annars är det här fullt habil folkhemsindie, väl värd en plats någonstans mellan Kent och David & The Citizens i P3:s låtlista.

John Pettersson