Jag tycker att en del debattinlägg har karaktären av att vara skrivna direkt på moderaternas partikansli eller liknande. I senaste numret tänker jag på 'Ska sossarna bestämma allt?', 'Riksbanken ska fungera självständigt' och kanske 'Viktigt att uppmärksamma totalitära kommunistregimers brott'. Vad gör man (=ni) åt det?
I ett inlägg i SFT den 28/1 löd andra meningen: 'I Sverige måste ett barn vara döende för att föräldrarna ska få sossarnas tillstånd att vara hemma hos det.' Hela inlägget präglas av oklarhet och historielöshet. Jag vill därför berätta något om mina erfarenheter.

År 1940 föddes min bror Staffan. Det visade sig snart att han var 'mongoloid', han hade vad man nu kallar Downs syndrom. Då fanns inget vårdnadsbidrag, ingen möjlighet till dagis - ja, faktiskt ingenting. Utom skrämmande stora institutioner helt inriktade på förvaring. Men med tiden fick jag - och han - uppleva hur vården förbättrades. Staffan flyttade när han var närmare 40 år till en bostadsgrupp med fem andra, fick för första gången i sitt liv eget rum och fick arbete på ett dagcenter. Det var en fantastisk utveckling, en satsning på 'de små' i samhället som jag inte tror skulle ägt rum utan en socialdemokratisk regering.
Ännu påtagligare för mig blev samhällets förändringar när jag för något år sedan fick ett barnbarn med ett kraftigt rörelsehinder. Nu är det som en helt annan värld jämfört med när Staffan föddes för över 60 år sedan.
Men naturligtvis är allt ännu inte perfekt, och kommer väl aldrig att bli det. På 1940-talet hade nog inte heller statens ekonomi klarat dagens föräldrapenning, sjukpenning med mera. (Eller hade det? Ett fattigt råvaruexporterande land som Kuba har ändå råd med dagis, helt gratis sjukvård och en del annat som vi bara kan drömma om.)

Det finns alltså fortfarande - och alltid - en del att göra. Till exempel ordna förlorad arbetsförtjänstersättning för föräldrar som behöver vara hemma hos sjuka barn längre än de 60 eller 120 dagarna som nuvarande föräldraförsäkring ger.
Men det betyder inte att det är rätt att kverulera, som den förra debattören gjorde.
En av hennes sista meningar lyder: 'Sossarna har berövat föräldrarna rätten att ta ansvar för sina barn.' Hur man kan få till det! Men det är kanske höstens riksdagsval som spökar. Formuleringarna verkar ha varit i säck innan de kom i påse.
Barnläkare som jag har talat med har pekat på ett nytt och kanske större problem. Det är att föräldrar inte riktigt vågar stanna hemma för att sköta sina sjuka barn. Man är helt enkelt rädd att (kanske på sikt) bli uppsagd. Och det beror på att arbetsgivarnas ställning senaste åren stärkts, och fackens och därmed de anställdas ställning försvagats.
Sossarnas fel? Jag vet inte, men jag hoppas - inte minst för barnens skull - på ett starkt vänsterval i höst.

Jörgen Wide

Redaktören svarar:
Apropå debattinlägg från högern: det bästa man kan göra är vad du har gjort - själv skriva om sina erfarenheter och åsikter.
Många av de texter som skickas till debattredaktionen är (märkligt nog, kan tyckas, med tanke på tidningens uttalade fokus på frågor som traditionellt uppfattas som vänsterfrågor) av den typ du nämner i ditt debattinlägg. Inget fel i sig, kanske - det viktiga är att åsikterna som kommer till uttryck diskuteras och får motbilder. Som nu, av dig. Fram för en livaktig ideologisk debatt inför valet till hösten!

Victoria Rixer
debattredaktör