Längs båda sidorna av den smala vägen som leder ner till den lilla staden Maglaj mitt i Bosnien-Hercegovina, ligger uppvräkta jordhögar och annan bråte. Den bosniska armén har stationerat ett antal experter på platsen för att de ska röja undan de minor som fortfarande finns kvar i diken och vägkanter.

Men någon mil utanför Maglaj, en grå stad vid gränsen mellan Bosniska federationen och Republika Srpska, upphör arméns röjningsmandat - trots att själva staden Maglaj och dess närområde, är ett av landets mest mintäta områden.

Därför har kommunen i Maglaj skaffat sig en egen avdelning för minröjning. Där arbetar de som står lägst i minröjar-hierarkin - efter de välbetalda internationella experterna och efter den nationella militärens personal.

Sinisa Omiç arbetade delvis med sprängämnen under kriget, men har ingen formell utbildning. Han säger att han är tacksam över att det fanns jobb på i det lokala minröjarteamet, för annars hade han nog varit arbetslös. Att det sedan är ett farligt arbete tänker han inte så mycket på.

- Nej, jag kan inte gå omkring och tänkta på det hela tiden. Då skulle jag bli så nervös att jag inte skulle kunna göra mitt jobb.

Han berättar att de har en ganska bra kontakt med arméns experter som jobbar längs de större vägarna i regionen. Men något konkret samarbete finns inte. Militären har fullt upp med de områden som de nationella och regionala politikerna beslutar om. Att ta hand om enskilda minor som rapporteras in i Maglaj är upp till Sinisa Omiç och hans kollegor.

- Bara för att vi inte är utbildade experter betyder det ju inte att vi inte vet vad vi håller på med. Framförallt är vi alltid väldigt noga med säkerheten. När vi ska spränga spärrar vi av minst två hundra meter runt minan som har hittats och vi försöker att ha brandkåren på plats om de är lediga. Om vi hinner så brukar vi förvarna i tidningen eller på radion också, säger han.

- Vi dokumenterar fyndplatsen och arkiverar foton och kartor. Polisen får även kopior på alltihop. Sedan är det bara till att spränga - och om allt gå bra så firar vi med en sup efteråt, säger han och skrattar.

Teamet består av tre minröjare och en chef. Trots en stor arbetslöshet är det brist på personer som vill ta riskjobb som det här. Medelåldern i gruppen är över 50 år och två av dem bor egentligen i grannkommunen.

De tre minröjarna saknar fullständig utrustning, medicinsk utbildning och försäkringar. Kommunens ekonomi är dålig och därmed kan gruppen inte heller få de certifikat som de behöver för att desarmera minor och granater. Men nöden har ingen lag och genom att tänja på bestämmelserna har de i alla fall fått tillstånd att antingen spränga minorna på plats, eller transportera dem till en säker plats och spränga dem där. Det mesta av utrustningen som de använder är kasserat armématerial.

Anledningen till att kommunen i Maglaj anser att det är nödvändigt att hålla sig med en egen grupp för minröjning är att riskerna fortfarande är oerhört stora i området. Här rörde sig alla de tre arméerna under kriget och fronterna flyttades fram och tillbaka hela tiden.

De lokala myndigheterna uppskattar att ungefär tre fjärdedelar av området är eller har varit så täckt av minor de betecknas som 'minfält' eller 'farligt område'. Hälften av dessa är kända och har kunnat spärras av, men eftersom det inte finns någon dokumentation över var minorna spreds ut så är jakten mycket osäker och går väldigt långsamt.

Enligt Ivan Jelaciç, chef för avdelningen för civilt skydd i Maglaj, har bara omkring 2,5 procent av alla fysiska minor och osprängda granater i området hittats under de nio år som verksamheten pågått. Därmed kommer detta att vara ett stort säkerhetsproblem för flera generationer framåt.

- Det bästa vore förstås att utrymma området och att inte bo här. Men det är inget alternativ. Människorna här har ingenstans att ta vägen och man måste respektera deras vilja och rätt att bo på den plats som de flesta tvingades fly ifrån under kriget, säger han.

I Maglaj har 38 minrelaterade olyckor inträffat sedan kriget tog slut. 20 människor har dött - de flesta i samband med att de återvänt till sina raserade hus för att bygga upp dem igen. Ivan Jelaciç berättar att återvändarnas hus har gåtts igenom och rensats, men oftast bara ett par meter ut från husfasaden. Dessvärre har inte alltid den informationen gått fram, eller så har den tagits med en nypa salt, vilket har lett till flera olyckor med dödlig utgång.

- Sedan har vi de som livnär sig på får och kor som måste vallas. Många har inget annat val än att ta risker. De vet att det är farligt här, men för att överleva så måste de ge sig ut i skog och mark. Det är tragiskt att vi inte kan erbjuda andra arbetstillfällen, säger han.