Romanen är fragmentarisk, utan kronologi i en diffus miljö med en diffus intrig. För Kolmisoppi verkar den skrivna berättelsen paradoxalt nog vara en för fastlagd situation och för att undkomma den fällan överlämnas ordet till karaktärerna och allt tryck läggs på dialogen i en konstant fight mellan det skrivna och det talade ordet.

Ryttlarna är verkligen en lek med ord, uttryck och för den delen klichéer. Många beskrivningsklichéer är till och med kursiva, inte för att de är viktiga utan snarare kanske för att de egentligen inte behöver vara med. Mats Kolmisoppis språk har en vacker finurlighet och där finns en känsla för pricksäker realistisk dialog som känns igen från debuten, Jag menar nu, som även den handlar om identitetsskapande och tillhörighet.

I boken sätter Kolmisoppi effektivt fingret på de tvingande sociala koder som uppstår i de flesta kollektiv och umgängeskretsar. Det handlar om medvetna koder, lätta att betrakta rent cyniskt, men som likväl efterföljs. Här görs allt för att få den rätta sociala stämpeln, det fina vinet undviks, man klär ner sig, och skall helst bo i lägenhet i tredje hand. Ibland kan det få absurda följder som när Zlatko som egentligen heter Stefan ändrar sitt namn för att visa solidaritet med offren från brandkatastrofen i Backa.

Grete, Line och Anja stöter och blöter problem, politik, filosofiska funderingar och populärvetenskapliga ämnen, bokstavligt talat instängda i romanen: Varför är människan den enda varelse som väljer att skada sig själv? Eller är det så att även koalabjörnar begår självmord? Är det är möjligt att uppleva sann lycka, eller överhuvudtaget ha en aning om vad den är, om man aldrig haft det riktigt jävligt? Diskussionerna syftar till att ifrågasätta historien i stort och den egna lilla berättelsen som är nog så viktig för att förstå sig själv och kunna forma en identitet. För istället för att gå genom tillvaron som en zombie kan man enligt Grete välja att vara en 'zoom by', en person som väljer att fokusera på detaljer i tillvaron för att lura sig själv att världen är fantastisk

Ryttla gör fåglar som står stilla i luften och flaxar med vingarna. Och det är precis vad de tre tjejerna i Ryttlarna gör, fångade i språk, klichéer och en berättelse. Istället för att ligga steget före så joggar de på stället lite eftertänksamt, de är på väg framåt men tar en välbehövlig paus.