Populariteten i Sverige har inte heller låtit vänta på sig. Robinsons första roman om överkommissarie Alan Banks som kom ut på svenska, En ovanligt torr sommar, fick svenska deckarakademins pris för bästa utländska kriminalroman 2001 och han var även nominerad 2003 med Efter alla år av saknad.

En märklig affär är den femte översatta boken i serien och uppföljare till den spännande En lek med eld. Alan Banks är sjukskriven, trött och deprimerad efter förra fallet då hans hem sattes i lågor. Han bor i en tillfällig lägenhet och kämpar för att orka återgå till sitt arbete. En dag finner han att hans bror Roy, som han inte har så bra kontakt med, lämnat ett meddelande på hans telefonsvarare. Den trogne Robinsonläsaren känner till Roy och vet att han är något av familjen Banks svarta får, i alla fall i sin brors ögon. Efter fruktlösa försök att få tag på Roy åker han till London för att söka upp honom personligen. Under tiden har kollegan Annie Cabbot ansvaret för utredningen av ett mord på en okänd ung kvinna som hittas skjuten i sin bil. I bakfickan har kvinnan en lapp med Banks namn och adress. Det visar sig snart att fallet har samband med Roys försvinnande och allt leder in i en härva av prostitution, vapensmuggling, och trafficking.

Miljö, detaljer och karaktärer är som vanligt skickligt tecknade men denna gång brister det i den tama handlingen. Besviket noterar jag att det berömda robinsonska stinget saknas. Kommissarie Alan Banks går på sparlåga och så gör även bokens intrig.

Missförstå mig rätt nu, boken är läsvärd trots att den inte lever upp till förväntningarna. Bitvis bränner det till i intrigen som till exempel gällande det aktuella och angelägna ämnet trafficking, där Robinsons skildringar dröjer sig kvar. Glimtar till gör det också, som vanligt, i Alan Banks egen tankevärld och familjerelationer. Banks ständiga brottande med moraliska funderingar är intressanta, att gå in med polismannens psyke vid möten med andra, även privat, ger honom en snedvriden syn på människor och relationer.

Att kritisera Peter Robinson och hans överkommissarie känns lite grand som att okänsligt be en gammal trogen vän som blivit tråkig att rycka upp sig, det svider.