Systrar på stan träffas på ett persiskt kafé på Södermalm i Stockholm. Det är en lördagskväll i september. En grupp tjejer sitter runt ett bord. De äter nachos och dricker kaffe och te.

- Allt fler blir överfallna och våldtagna. Man känner sig inte säker på stan. Vi vill hjälpa till genom att finnas i närheten, säger Sara.

- Vi vill skapa trygghet, säger Frida.

Tjejerna har talat med en fältassistent som brukar hjälpa ungdomar i stan på natten. Nu ska de göra likadant. De planerar hur de ska göra. De ska gå i små grupper, två-tre tjejer tillsammans. Om de är för många kan någon bli rädd. När de vill prata med en grupp människor, är det viktigt att ta ögonkontakt först.

- Vi ska lyssna på andra. Vi ska inte prata så mycket själva, säger Frida.

Elinor säger att Systrar på stan inte är som Farsor och morsor på stan. Systrar på stan är yngre, 20-30 år. De har inte uniformer. De vill inte vara som föräldrar. De vill bara att unga tjejer ska känna sig tryggare.

Tjejerna planerar hur de ska göra om någon bråkar med dem. Om de känner sig hotade ska de gå därifrån. De kollar att de har med sig viktiga telefonnummer: till kvinnojouren, Mariapol, socialjouren och polisen.

När de har druckit upp teet och kaffet, tar de fram säkerhetsnålar och tyglappar med texten Systrar på stan. De hjälper varandra att nåla fast tyglapparna på ryggen. De andra gästerna på kaféet tittar på dem.

Det är kallt. Tjejerna sätter på sig halsdukar och varma tröjor. Vi går ut. Klockan är halv elva och vi kliver på en tunnelbana. Den är nästan tom. Vi går av vid T-centralen. Tjejerna delar upp sig i små grupper. Jag följer med Frida och Sara.

Vi går förbi Lava, Kulturhusets ungdoms-lokal. En grupp ungdomar står utanför Lava och röker. Vi hör musik inifrån. Stämningen är lugn, kanske för att man inte får dricka alkohol på Lava.

Vi fortsätter mot Kungsträdgården. Vi möter en man i rullstol utanför ett kafé. En ung man kommer ut från kaféet. Han har ett förkläde på sig. De hälsar på varandra. Den unge mannen ger mannen med rullstolen en påse bullar. Mannen med rullstolen har svårt att köra sin rullstol när han har bullarna i knät. Han ber Frida om hjälp. Hon hjälper honom uppför backen.

Vi träffar Anna och Elinor. De berättar att 'en äcklig gubbe' hade stoppat en tjej. Han hindrade henne från att passera. Anna och Elinor hjälpte tjejen att komma förbi.

Frida kommer tillbaka. Vi fortsätter mot Kungsträdgården. Det har varit en fest där. Personal plockar undan på den stora scenen.

En full kille stannar och vill prata. Tjejerna svarar på hans frågor. Ungdomar sitter i grupper i parken. De är för unga för att komma in på krogarna. De pratar om vad de ska göra.

- De ser ut att vara jätteunga. Klockan är ju över elva, säger Sara.

Vi går förbi en ute-servering med en rad vissna palmer. Där spelar man reggaemusik.

- Vi går ditåt, säger Frida.

Hon pekar på en mörk del av parken. Vi känner oss modiga när vi vågar gå dit. Andra kanske också vågar vara där när vi är där.

Jag frågar Systrar på stan om de är rädda när de går ensamma hem på kvällen. Ja, de är rädda.

- Jag åker inte gärna buss hem. Vägen från busshållplatsen är mörk. Man känner sig inte trygg, säger Frida.

Tre av tjejerna i gruppen tränar feministiskt självförsvar. Frida säger att träningen får henne att känna sig säkrare. Hon har tränat i ett år.

- Jag kan klara mig om jag blir överfallen, säger hon.

Grunden i feministiskt självförsvar är att man är värd att försvara. Man måste veta att man är värdefull. Annars försvarar man sig inte, även om man kan slåss. I USA och Storbritannien har man forskat i vad som händer om man gör motstånd vid ett försök till våldtäkt utomhus. 80-95 procent av alla som gjorde motstånd klarade sig. De blev inte våldtagna.

Det är snart midnatt. Vi ska samlas vid Plattan. Tre killar står och kissar mot en vägg och två andra ropar högt. Någon krossar en flaska. Det har inte hänt något farligt under kvällen.

- Tjejer ska kunna gå vart de vill, när de vill. De ska kunna ha vilka kläder de vill utan att någon bråkar med dem, säger Sara.

- Ja, men om de är rädda, ska man inte säga att det är fel att vara rädd. Då skäms de för att de är rädda, men de är rädda ändå. Det finns ju ett hot.

Jag tar tunnelbanan hem. När jag går av, går ett par tjejer framför mig. De skrattar och pratar. Jag går inte fram till dem. Men jag känner mig tryggare när de är i närheten.

j