Jag har kommit till en punkt där jag förstår att jag spelar en av rollerna på vårt stora schackbräde. En bonde. 'En fattig bonde'. Jag försöker företräda hemlösa människor i ett enda stort förutsägbart cyniskt spel. Ett spel som sker på bekostnad av människors liv. Jag känner mig som en upprörd pajas som ofarligt artikulerar ett hanterligt motstånd. Jag är inget annat än ett redskap för otrogna politiker. Någon att definiera sig mot. Jag ser mina forna bröder och systrar tröstlöst vandra mellan frivilligorganisationer, portar och offentliga toaletter. Det är en känsla av maktlöshet som växer inom mig.

Det är ofrånkomligt när man har levt i en helt annan verklighet än vad våra politiker så stolt visar upp. Det var innan jag fick denna av staten accepterade 'position' som ordförande i 'Föreningen Stockholms hemlösa'. Jag har dessvärre en begränsad auktoritet eftersom jag inte har läst mig till det här. Däremot har jag varit ett levande forskningsobjekt i över 35 år. Politiker kan tycka sig ha nytta av mig när de söker sina kortsiktiga poäng, men jag blir aldrig tagen riktigt på allvar. Inte som till exempel forskare blir i sin jakt på professorstitlar. Inte för att de kommer fram till några resultat som gör att hemlösheten skulle minska, men dom blir publicerade i tjusiga tidskrifter som läses av andra akademiker som någonting märkvärdigt. För den hemlöse händer ingenting.

Det som måste göras åt hemlösheten är att ta fram billiga bostäder där alla är välkomna. Det är det enda som fungerar. Sedan finns det dom som behöver stöd i sitt boende. Lägg kraften på detta istället för på kortsiktiga livsuppehållande åtgärder. De åtgärder som idag erbjuds torde vara likställda med psykisk tortyr. Varför reagerar inte alla med avsky mot denna diskriminering? Jag har börjat tappa tron på att det över huvud taget finns någon vilja. Det har lovats och jag har varit på många möten med 'förstående' beslutsfattare. Situationen verkar snarare hållas kvar. Kan det vara så illa att det finns ett intresse av att behålla människor i detta tillstånd? Det verkar så. Alla söker sina statsbidrag. År efter år. Frivilligorganisationerna gör detta. Men de sätter aldrig ner foten och tillräckligt kraftfullt ställer frågan: varför accepterar vi i ett av världens rikaste länder ett samhälle där vi som organisation behövs?

Om de någon gång sätter ner foten så handlar det om att få mer pengar till verksamheten. Stampar de för hårt svarar politikerna med hot. Margareta Olofsson (v), socialborgarråd, sa till någon från Stadsmissionen som gapade efter för mycket: 'Bit inte den hand som föder er.' Tyvärr har jag ingen statistik på dessa typer av pinsamma och självutlämnande övertramp som politiker ägnar sig åt när det handlar om hemlöshet. Då skulle jag kanske kunna lämna dessa till någon akademiker som vill komma upp sig.

Bort med härbärgen och hotellboenden som staden håvar in en massa pengar på. Dessa är inget annat än en cynisk variant på 'Svenska spel' Här får hemlösa konkurrera med en förnedring som insats. Om någon mot förmodan tar sig ur socialtjänsten klor blir de upplyfta som 'goda' exempel. Bort med forskning, bort med frivilligorganisationer och bort med socialtjänsten. De vill inte ändra något i grunden. De lever och parasiterar på utsatta människor. De har bara sin egen karriär för ögonen. Det enda som gör någon skillnad för hemlösa är: lägg pengarna på egna bostäder och stöd åt de människor som behöver det och som har det svårt att komma tillbaka efter samhällets mobbning.