Samtidigt som det årligen i Sverige ”satsas” över 20 miljarder skattekronor på hemlöshet dör människor hela tiden av de sviter som hemlösheten för med sig. Väldigt få kommer ur sin hemlöshet.

Varför står vi så totalt handfallna inför denna djupa kränkning av ett så grundläggande mänskligt värde? Hur kan vi acceptera något så inhumant i ett land där vi ständigt återkommer till hur viktigt det är att vi värnar om de mänskliga rättigheterna?

Vi ser samma oförmåga inom flera andra områden i den svenska välfärden. Vi ser hur oförmågan övergår i arrogans och i ovilja när det gäller pensionärer och flyktingbarn. Det verkar vara en gemensam nämnare för de människor som inte har kraft eller möjlighet att formulera sina behov. De överges bara. För dessa blir ord som demokrati och allas lika rätt inget annat än tomma floskler.

Hemlösa har ett primärt behov: en bostad. Ett hem där de kan bygga upp en egen trygghet. Inte något tillfälligt villkorat hopplöshetsprojekt i stil med härbärgen, tröstlösa stegboenden eller kategori-boenden. Ett hem måste stå överst på listan av de åtgärder som olika bidragssökande organisationer utgår ifrån. Oavsett vad en människa har för problem kan man exempelvis inte vårda bort någon från ett missbruk och sedan slänga ut ”patienten” på gatan igen.

Man kan inte förpassa ett skrämmande karaktärsdrag till stadens offentliga toaletter eller tunnlar. Man kan inte stuva ihop människor på härbärgen där de får dela rum med flera andra oroliga, sjuka och påverkade människor och samtidigt inbilla sig att man har gjort något åt problemet. Det är det som sker i dag.

Det här gäller människor som du och jag som i dagens samhälle pressas intill outhärdlighet. Som vandrar natt efter natt. Åker runt på bussar, sover i parker, toaletter eller var plats finnes natt efter natt – utan några som helst utsikter om att få uppleva det som ordet demokrati och allas lika rätt innebär.