Politiker och socialtjänstemän fullständigt ignorerar människor som är hemlösa, missbrukar alkohol eller andra droger. Om du, som många av dessa människor, skulle tappa greppet, då ska du vara tacksam om det finns ett skyddsnät runt omkring dig av folk som bryr sig. Gör det inte det, då finns det i stället en riktigt ruskig välgörenhetsmarknad där och väntar på dig. En marknad som är helt beroende av att människor lever under mycket svåra omständigheter.

Om det skulle vara så att du har tillräckligt mycket otur och trillar

tillräckligt mycket utanför, kan du fastna i klorna på en industri som

omsätter tillräckligt stora summor för att kunna lösa alla problem på en enda dag. Om den visste hur man gjorde och om den ville, men det gör den inte. Denna marknad styrs som allt annat i vår välfärd - utifrån en konkurrens om resurserna som delas ut.

Socialbyråer, forsknings- institut, olika frivilligorgan-isationer slåss alla om våra skattemedel för att få hjälpa alla utsatta människor i

vårt samhälle, som i sin tur delas in i grupper för att mätas och prioriteras mot varandra. Men där händer ingenting som konkret gör att de utsatta människorna ska minska i antal, snarare tvärtom.

Det finns människor som ligger på våra gator och

fryser just nu. De som inte har någon kontakt med sina barn eller anhöriga och som varje kväll söker sig till

portar, offentliga toaletter och soprum efter någonstans att sova. Många har kanske släpat runt på det här sättet i flera år utan att möta någon större förståelse från myndigheter eller från allmänhet. En del av oss frågar sig kanske om flodvågen kan göra så att folk får upp ögonen. Andra kanske sorgset tänker: medkänsla är inte till för alla. En tredje säger att pengar har aldrig hjälpt oss. Det har samlats in över 500 miljoner kronor till de drabbade i Asien. Dessa pengar som samlats in motsvarar drygt 200 miljoner mer än det Stockholm stad satsar på de hemlösa varje år.

Det politikerna gjorde de första dagarna i katastrofens skede var

också precis vad de gör och har gjort för oss hemlösa i evigheter, det är att försöka skapa sig en bild av läget, medan människor dör. Sen lägger de all sin energi på att kontrollera aktörerna kring hemlöshet i stället för att agera i frågan själva. Men ett verkligt intresse av att lösa den akuta situationen som Stockholms hemlösa befinner sig i verkar inte finnas. Resurserna finns där som vi alla ser, men det skulle innebära slutet för den välgörenhetsindustri som lever på hemlösheten.

Hur kan man till exempel som politiker ha en vision om att bara vilja halvera hemlösheten? Borde det inte i solidaritetens namn finnas en nollvision? Hur kan man öppna en hel enhet för hemlösa människor i Stockholm där ett hundratal människor arbetar och lever på andras

misär, bara för att ingen vågar agera och säga att detta är inte klokt?

Är det huvudsakliga målet för de hundratals anställda inom

förvaltning och frivilligorganisationer som jobbar med hemlöshet

verkligen att de ska avveckla sig själva? Det tror inte vi.