Dramatikern Biljana Srblanovic har skrivit en egen obehagligt klaustrofobisk version där berättelsen liksom fastnar i historiens första del. Ingen kommer vidare och ingen kommer ut. Två systrar vaknar upp utan att veta var de är eller hur de kom dit. Hålet i denna saga visar sig leda till inget annat än sadism och död.

Regissören Alexandar Popovski, nyligen tillträdd konstnärlig ledare för nationalteatern i Skopje, jobbar med ett förtätat scenrum där videoprojektioner på tre väggar krymper avståndet till skådespelarna men även avståndet dem emellan. Det stängda rummet är inte bara ett avgrundsdjupt symboliskt hål, utan ett högst påtagligt mentalt och fysiskt hål. Små kameror finns utplacerade runt om bland scenens stubbar och i det stela metallträd som står centralt placerad. Vi ser dem inte, men när extrema närbilder projiceras upp flyttas scenen närmare publiken. Bakom varje hörn lurar kanske ett öga som avslöjar. Snart vet man inte var man ska vända blicken; till det lilla verkliga men frånvända, eller det påtagliga uppförstorade men artificiella. Någon försöker manipulera med perceptionen. Detta fungerar utmärkt med berättelsen som sådan. Alicearna vet inte var de ska vända sig för att slippa undan övergreppen. Bakom varje hörn lurar en annan sida av förgriparen. De vaggas i trygghet av samma hand som slår dem.

Projektet Alice består av en svensk-serbisk ensemble. De två Alicearna tolkas utmärkt av Jelena Stupljanin och Marija Dakic. Sinsemellan talar de serbiska. Med Etienne Glaser talar de engelska, som i sin tur svarar på svenska. När det behövs projiceras översättningar på väggarna runt om. Detta format är mycket bra, texten växer och de lösryckta meningarna som lyser på väggen får ny innebörd. Språken kläs av och ord, grova som ljuva, måste omtolkas. Liksom i underlandet är inget vad det verkar. Men man kan vara säker på att verkligheten är värre.