Psykotiska dramer och masjävlar på den femtonde filmfestivalen
Så har Stockholms Filmfestival dragit igång för femtonde gången. Och festivalen har minsann växt till sig. Från 1990 års lyckträff med öppningsfilmen Wild at heart av David Lynch, och gäster som Roger Corman (det var trots allt en nystartad undergroundfestival), till årets besök av Oliver Stone, och kanske mer väntade Todd Solondz (det är trots allt fortfarande en etablerad undergroundfestival).
Det schizofrena draget mellan å ena sidan ödmjukt bugande för amerikanska storheter, och å andra sidan vurmandet för obskyra europeiska smalfilmer som aldrig får distribution, är något vi får leva med i en liten festival-
stad som Stockholm. Men man kan också se det som en vilja att omfamna film i sin helhet.
Det oberoende, smala, är ändå vad som har utvecklats mest. I år tävlar festivalturnéfilmer som Zach Braffs Garden state, Ray McKinnons Chrystal, Agnés Jaouis Se mig och för första gången en svensk film; Masjävlar av Maria 'Backstage' Blom.
Kravet på högst tre tidigare filmer garanterar ett visst mått av nyskapande, och inte minst chansen att vara först att belöna framtida storheter (Tarantino vann i Stockholm med De hänsynslösa sitt första pris någonsin). Men genom åren har också filmer kammat hem bronshästar vars titlar få känner igen, Ett, två, tre, frys!(?).
Stående sektioner som American Independents, där både Woody Allens senaste Melinda och Melinda och kontroversiella JT LeRoys The heart is deceitful above all things som filmatiserats av skräckmästardottern Asia Argento, bidrar till festivalens alternativa prägel. Även om skillnaden dessa filmer emellan är milsvid. En brygga dem emellan kan vara Whit Stillman-doftande pratkomedin 50 ways to leave your lover, eller varför inte David Fincher-psykotiska The machinist där Christian Bale bantat ner sig till ett skelett med skinn på.
Mycket intressant kommer också från Skandinavien. I tävlingssektionen hittar vi förutom Masjävlar norska Uno av Aksel Hennie. En film om gymkultur och droger bland smågangsters och pitbulls som otroligt nog känns fräscht genreförnyande. I sektionen Northen Lights återfinns också finska Hela vägen är kärlek inte är bunden till kön, och barn inte till familj. Välbehövliga små steg mot nya värderingar.
Missa inte heller chansen att se festivaltidningens eftertänksamma omslagsansikte Delfine Bafort fuldansa på en gata i Gent. Steve + Sky av Felix van Groeningen är kärlek på flamländska, och en outsider bland tävlingsfilmerna. Och outsiders har visat sig vara lyckosamma förr.