I Old Boy - Hämnden är den ovanligt elaborerad och inte minst helt och hållet otrolig. Men det är faktiskt inte alls ett problem.

Huvudpersonen Oh Dae-sus inledande irr- iterande, dryga och genanta beteende under ett fylleslag på en liten lokal polisstation motiverar verkligen någon typ av bestraffning. Men att kidnappas och stängas in i ett rum isolerad från omvärlden och sin familj, utan någon kontakt med andra människor eller någon som helst förklaring i 15 år är så klart överdrivet.

När stackars Oh Dae-su efter 15 år plötsligt vaknar upp på ett hustak, lika fri som kråk- orna runtomkring, börjar han att planera sin hämnd. Så börjar han jakten på den person som spärrade in honom. Till sin hjälp får han ett ungt restaurangbiträde som förälskar sig i honom. Snart framgår det att minst två

hämnder är under utförande.

Det är uppenbart att den mest intressant filmen just nu kommer från Asien. Att det går att bunta ihop så många länder och identifiera en genre säger mycket om den västerländska filmens enformighet. I den asiatiska film- en finns det en stilistisk experimentlusta och vilja att i postmodern anda låna från

dataspelsvärlden likväl som från musikvideor och klassisk teater.

På så sätt har Park Chan-wook mycket gem- ensamt med främst japanska galningar som till exempel Takashi Miike (Ichi - The killer, Gozu). Men han saknar tack och lov de spekta- kulära ambitionerna. Han är i stället intresserad av människor. Park Chan-wook har ett hjärtskärande närgånget tillvägagångssätt när han målar upp sina desperata men livsbejakande karaktärer i miljöer som inte ser ut att höra hemma på jorden. Den expressionistiska estetiken förstärks inte minst av filmens helt och hållet otroliga handling i kontrast till det mänskliga lidandet och kärleken - som ofta ligger varandra nära. Det typiskt filmiska - tid, rytm, berättande - med sin absurda sanslöshet i dialektiskt förhållande till den en-

samma känslomänniskan framhäver dem båda. Resultatet blir förstås lysande.